Antalet elsparkcyklar måste fördubblas
När jag väl lyckas slita mig från soffan, fått på mig ytterkläderna, rafsat ihop allt det väsentliga jag behöver och äntligen står i trappuppgången för att ta mig till centralen där mitt tåg till ”var nu jag ska” står redo, från och med den punkten så jobbar jag med noll marginaler.
Jag upprepar och höjer rösten: NOLL MARGINALER!
Inte två eller tre, inte ens en utan det jag alltså har att jobba med är noll marginaler.
Varför jag alltid bara har noll marginaler att jobba med hör inte till ämnet för veckan men lite snabbt så tror jag det är en kombination av äventyrslystnad, låg begåvning och att jag blir självmedveten av att stå sysslolös på en perrong.
Hur som helst så innebär minsta felsteg eller hinder, en katastrof.
Om en granne säger hej, en kurva blir för vid, en motvind för hård, en medvind för svag, ja då missar jag tåget.
Samma sak om jag förnimmer något, upplever en känsla, får en tanke eller drabbas av en insikt.
Händer något av detta: ja det var det tåget det.
Men så länge allt går perfekt så är det inga problem och jag kommer lugnt ombord på tåget i allra sista sekunden.
Dom senaste två gångerna har jag dock missat tåget av en och samma anledning.
Och det är denna anledning dagens krönika handlar om.
För vid båda tillfällena har det inte funnits en elsparkcykel i min absoluta närhet.
Dom finns ju alltid överallt men som jag tidigare nämnt så kan både du och jag drabbas av en plötslig förödande brist på dom.
Detta är oförlåtligt och en skandal.
Vi har vid det här laget blivit vana att alltid ha dom till hands, så mycket vana att det numera är vår medborgerliga rättighet.
Det kan tyckas bortskämt att ha en sån inställning, men det är det inte.
Eller det är det, men bara om man tar hänsyn till på hur kort tid vi, eller i alla fall jag, skaffat den inställningen.
Det är väl bra bortskämt att förvänta sig att Öresundstågen ska gå i tid, att bussarna stannar vid samtliga stationer och att trafikljusen fungerar?
Vi förväntar oss, för att vi vant oss.
Dessutom vänjer man ju fort.
Vem i dag hade inte blivit skogstokig om ens bredband låg nere ett par timmar?
Jag minns en tid för inte så längesedan då man var glad om om bredbandet fungerade ett par timmar.
Internet är nu en lika självklar del av vår infrastruktur som buss. Och jag hävdar att detta nu också gäller ens rätt till omedelbar tillgång till elsparkcykel i ens absoluta närhet.
Det måste fungera annars missar jag mitt tåg.
Och om dessa problem fortsätter så får man väl dra ägarna bakom Lime, Voi, Tier och allt vad dom heter inför KU eller i värsta fall förstatliga det hela.
Precis lika lite som Zuckerberg trodde att han skulle bli ansvarig för utgången i världens alla val när han lanserade sin version av hamsterpaj på Harvard – lika lite är väl elsparkcykelföretagens ägare medvetna om att de ansvarar för att jag hinner med tåget till Hässleholm.
Men nu är det som det är och det är bara för dem att inse att de nu är en del samhällsstrukturen.
Hur som helst så står det helt klart att vi måste fördubbla mängden elsparkcyklar som står huller om buller på våra gator och torg.
Trippla till och med för att vara på den säkra sidan.
Visst man kan ju gå men herregud det är ju inte 2018 längre.