Obegripliga skyltar lurar bilister som får betala höga böter
En ung man kommer springande på trottoaren på Skeppargatan i Stockholm. Förlåt! säger han. Jag måste fråga...
Jag vet vad du ska fråga, säger jag. Det är bara att betala.
Mannen är echaufferad och ögonen oroliga. Eller förvirrade.
Vi tittade väldigt noga på skylten, säger han. Jag var säker på att...
Det gjorde jag också, säger jag.
Han har fått 1100 kronor i parkeringsböter. Jag såg den gula lappen på vindrutan innan han gjorde det, och på bilen bakom. Och på min egen.
Retligt för mig. Värre för den unge mannen. Hans fru står med ett spädbarn i famnen medan han söker efter förklaringar. 1100 kronor är mycket för en ung barnfamilj.
Ingen av oss har begripit skylten. Ett stort P. En rullstol under. 0-6 meter. Avgift 7-19 (11-17). Taxa 3.
Skylten står framför en handikappruta. Bakom rutan finns plats för tre eller fyra bilar innan de kommer otillåtet nära ett övergångställe. Där är inga gula markeringar på kantstenen, ingen förbudsskylt. Då får man väl stå där.
Det intressanta är inte att vi fått böter. Jag tillhör inte dem som gnäller över bränslepriser - de borde höjas - eller att Stockholms stad trycker ut privatbilismen - det är nödvändigt i klimatomställningen.
Det intressanta är att staden sätter upp skyltar som medborgarna inte kan tyda.
Jag hade en gång en vän i det kommunistiska Polen. Det var omtumlande för honom att besöka Sverige. Den dramatiska skillnaden var inte varorna i affärerna eller den rena luften. Vet du vad den stora skillnaden är? sa han. Era byråkrater arbetar för er, hos oss arbetar de mot medborgarna.
Polacken var på kort besök. Hann inte upptäcka den specifikt svenska byråkratin.
August Strindberg skrev redan 1879 i Röda rummet tidernas roligaste skildring av självtillräckliga ämbetsmän. Kollegiet för utbetalandet av tjänstemännens löner med dess idisslande revisorer, kontrollörer, arkivarier, protonotarier och så vidare förutspår vår tid och parkeringsskylten.
Morgonen efter boten är grå och disig och samtidigt varm. Jag går tillbaka till Skeppargatan för att fotografera. Två parkeringsvakter vandrar sävligt längs gatan och lappar bilar. Tre står bakom handikapprutan precis som dagen innan och väntar på att bötfällas.
Jag ber en av vakterna förklara skylten. Han säger att den gäller handikapprutan, inget annat. Där ska man betala avgift 7-19 vardagar, 11-17 dag före helgdag.
Det är förbjudet att parkera bakom handikapprutan.
Men där är ju ingen förbudsskylt! säger jag.
Vakten pekar åt andra hållet, ner mot Storgatan. I korsningen säger en skylt att det är förbjudet att stanna 8-18 och förbjudet att parkera övrig tid. Skylten är över 70 meter bort. Den följs av fyra andra skyltar längs gatan. Handikapplats med stort P. Parkeringsförbud. Lastplats. Handikapplats med stort P. Det är där vakten och jag står. Men det är den första förbudsskylten som gäller för hela gatan. Allt annat är undantag.
Från Trafikkontoret beställer jag statistik över p-böter på Skeppargatan. Mellan första januari och 27 mars bötfälldes 152 fordon för att ha parkerat på den omarkerade snutten över 70 meter från förbudsskylten.
Ingen i staden har brytt sig om att reflektera över detta. Att det är omöjligt att förstå skyltarna. Att staden kanske ska sätta upp ett förtydligande. Några enkla ord. Obs! Parkering förbjuden efter handikapprutan.
I stället utsätter staden medborgarna för ett quiz där de är dömda att förlora.
Jag går hem och skriver: Någonstans i stadshusets sällsamt trånga korridorer sitter en kontrollör eller kontrollörsekreterare, en kammarförvant eller expeditionskontorist och noterar hur många bilister som fastnat i fällan. Kollegiet för bötfällande av stadens bilister. På den årliga julfesten har ämbetsmännen frågesport om hur många som bötfälldes i år. Skål broder! och tack för fina insatser!
Medan jag skriver ringer en tjänsteman från Trafikkontoret. Vänlig och kompetent. Vill förklara. En smula besvärad. Suckar.
– Jag kan förstå att avbrotten kan förvirra bilisterna. Samtidigt finns inget juridiskt krav på att vi ska omskylta för att något tillfälligt bryter parkeringsförbudet. Vi skyltar som lagen säger att vi ska göra.
Även om det blir obegripligt.
Den sympatiske tjänstemannens titel är avtalscontroller, ett yrke som inte fanns på Strindbergs tid. Annars hade det också kommit med i Röda rummet.