När allting smakar apa
Akademiska sjukhuset ska få – om nu "få" är det rätta ordet i sammanhanget, inget är ju gratis – ett nytt kök.
Just i det här fallet är det så långt ifrån gratis man kan komma.
Det är väl bra att käket rörs ihop tvärs över gatan. I princip alltså.
Med rätta kockar kanske det till och med kommer att smaka bättre.
Det gnys enormt över sjukhusmaten. Jag kan förstå varför.
Jag hade själv tillfälle att prova den för några år sen.
Matsedeln kom in och jag hade hur mycket som helst att välja på.
Fastnade för isterbanden – som smakade apa.
Allt annat smakade också apa.
Det märkliga var att allt smakade apa när jag kom hem också.
Jag var nämligen sjuk.
I mitt fall rörde det sig om TBE som sätter sig i hjärnan; alla smaker förändrades (till det sämre), plötsligt tålde jag inte ljus.
Att lyssna på musik var inte att tänka på.
Förlamningarna gjorde att jag knappt kunde peta i mig nåt av den vidriga föda som serverades av människor som ville mig väl.
Det tog säkert ett halvår innan jag kunde uppskatta god mat igen.
Musik står jag fortfarande inte ut med. Inte starkt solljus heller förresten.
Men för att återgå till sjukhusmaten: inte var det kökets fel att allt smakade skit. Mat smakar helt enkelt illa när man är sjuk – ju sjukare desto värre.
Det går liksom inte att jämföra den kulinariska upplevelsen på Akademiska med den på Villa Anna eller på Palermo. Förutsättningarna är helt olika. Akademiska sjukhusets nya kök lär inte kunna ändra så förfärligt mycket på den saken.
Men beslutet är fattat.
Enligt Regionfullmäktige (tidigare landstingsdito) kommer anläggningen att kosta ynka 325 miljoner kronor.
Fast summan 325 miljoner är förstås bara en glad gissning, nämn ett offentligt storbygge som hållit budget.
Nya Karolinska, någon?
100-huset?
Samtidigt ska sjukhuset spara en kvarts miljard kronor på personalen, vilket torde vara ett betydligt större problem för oss patienter än om maten skickas hit från Västerås.
Mat som lik förbannat kommer att smaka satan eftersom allt smakar satan när man är sjuk.
Dessutom för ju de allt kortare vårdtiderna, om man lyckas få någon plats i en korridor, det goda med sig att du snarast skickas hem igen med ilfart. Så den gastronomiska plågan blir närmast försumlig.
Nu dillas det om att det är olika konton, olika beslut och att det ena inte har med det andra att göra. Och visst, Regionens ekonomi är komplicerad.
Skattepengarna åker runt på ett oöverskådligt sätt, den ena handen vet inte alltid vad den andra gör, upphandlingar kan gå lika allvarligt som skrattretande fel.
Folk i beslutsfattande ställning försöker väl göra sitt bästa och drivs av sina ”visioner.”
Men, som den gamle västtystyske förbundskanslern Helmut Schmidt klokt sa en gång:
”Wer eine Vision hat, der soll zum Arzt gehen.”
Det är tyska och betyder: "Den som har en vision borde uppsöka doktorn."
Bon appetít!