Hur orkar man vara Greta Thunberg?
Polarisen smälter, koldioxidhalten i atmosfären stiger och Greta Thunberg har blivit populist.
Det är tre slutsatser man kan dra av medierapporteringen från första veckan av FN:s klimatmöte i Madrid. Forskare fruktar nu att issmältningen i Arktis redan nått den kritiska ”tipping point” där konsekvenserna – höjda havsnivåer och smältande permafrost som börjar frigöra koldioxid i ett sorts självgenererande crescendo – är oöverblickbara.
Tråkiga nyheter. För att inte säga totalt ödesdigra för mänskligheten.
Utnämningen till ”person of the year” av prestigemagasinet Time är ännu ett steg i den hisnande ikoniseringen av en sextonårig svenska vars saga saknar motstycke. Frågan är vilken nytta den gör för klimatkampen.
Greta Thunberg har provat snart sagt alla strategier för att sätta sitt budskap före fenomenet Greta. Hon har pratat fakta och forskning, skam och panik, vuxensvek och dåligt ledarskap. I talarstolen i Madrid i onsdags återgav hon en rad fakta från FN:s senaste klimatrapport och frågade retoriskt:
– Det är det här jag vill att ni ska fokusera på, men snälla säg mig hur man reagerar på de här siffrorna utan att känna i alla fall lite panik? Och hur talar man om det utan att låta som en alarmist? Det vill jag gärna veta.
Det vill jag också. Att Greta Thunberg orkat bibehålla sin integritet är i sig värt en utmärkelse. Hon låter sig inte smickras eller vilseledas av makten. Och inte ens när några av världens mäktigaste ledare våldsamt attackerat hennes person har hon tappat tålamodet.
De klimatpolitiska kyskhetskraven på Greta Thunberg själv är nästan komiska. Hennes kritiker har gått från att avfärda hennes betydelse, något som av uppenbara skäl blir allt svårare, till att med förstoringsglas och en sjuklig besatthet leta efter sprickor i hennes egen renlevnad: Titta där, en bild där Greta äter en smörgås I PLASTFÖRPACKNING.
I brist på smaskigare detaljer har också människorna som erbjudit Greta hjälp i sina fossilfria ambitioner hamnat under lupp. Vid resan över Atlanten med båten Malizia II påpekades det hur nya besättningsmän skulle ta flyget till USA för att segla båten tillbaka till Europa. Inför hemresan från Amerika berättade Dagens Nyheter, i transparensen namn, att skepparen och ägaren till båten La Vagabonde tjänat ihop pengar till sin första båt genom arbete på oljeriggar och i kolgruvor i Australien.
Potentiellt komprometterande uppgifter, antar jag. Tänk att Greta beblandar sig med människor som lever och verkar på de villkor vi byggt vårt moderna samhälle på. How dare you, Greta?
Efter att de globala koldioxidutsläppen stått still ett tag har de ökat de tre senaste åren. Det är ett världspolitiskt misslyckande av proportioner som nästan inte går att ta in.
I Madrid avfärdade Greta Thunberg osentimentalt EU:s ambitioner att bli koldioxidneutralt 2050 eftersom de varken innefattar sjöfarten eller flyget och att tillverkningen av produkter som används i Europa i stället skapar utsläpp i fattiga länder.
Att den rika världen har ett större ansvar än utvecklingsländerna är inte en kontroversiell åsikt, det är en av utgångspunkterna för förhandlingarna i Madrid. Men de går trögt och de hittills utfästa politiska löftena räcker inte för att rädda mänskligheten från en katastrof.
– Människor är redo för förändring och det är där hoppet finns, för vi har demokrati. Varje stor förändring genom historien har kommit från folket. Vi behöver inte vänta. Vi kan börja förändringen redan nu, sa Greta Thunberg i Madrid.
Vänsterpopulism, tyckte SVT:s analytiker Erika Bjerström, ”folket” är ju inte en enad grupp.
Hur orkar man vara Greta Thunberg, undrar jag.