Min vän är en av helikopterrånarna
Yrvaket går jag till fiket på hörnan för att köpa min morgoncappucino.
Tillvaron är lite lagom morgonsuddig. Det är även bilderna på kvällstidningens löpsedel utanför kvartersbutiken. ”Rekordrånarna – ligan i fängelse.”
Fyra mindre bilder och en stor på piloten, ”Alexander, 35.” Det är så klart den framgångsrike producenten och tvåbarnspappan som är mest intressant av Björnbusarna. Om HAN gjorde det så kunde det ju faktiskt varit vem som helst av oss. Du. Jag. Eller Reine på jobbet.
Kittlande. Som på tv.
Har precis tagit upp min guldtia och roffat åt mig tidningen när en kollega i tv-branschen ringer, ”Herre gud, har du sett? Alex fick ju det längsta straffet av alla. Det måste ju betyda att han var värst, eller hur.”
Jag håller med om att det är obegripligt. ”Vår” Alex, liksom.
Vi babblar på. Visst att han har haft det lite struligt med kokain och spriten de senaste åren, det har man ju hört; men han hade ju tagit tag i det och var på väg tillbaka mot toppen. Så händer det här! Sju års fängelse.
Bakom lås och bom. Mot sitt nekande.
Inte är han dömd för någon struntsak heller. Jisses. Karln har ju bevisligen rattat helikoptern mot ett av landets mest spektakulära rån – någonsin.
Kollegan ursäktar sig, ska in på jobb-möte, ”Fast jag vill hälsa på honom i fängelset, för gammal vänskaps skull”.
Jag hummar, ”Ja, det kanske är en bra idé”.
I hissen upp till lägenheten kommer jag att tänka på en våt kväll för länge sen. Vi festade i källaren på produktionsbolaget där vi bägge jobbade då.
Han var valpigt ung, charmig och extremt snabb i huvudet.
Särskilt när det kom till direktsändning. Inte en ruta hamnade snett. Av tv-människor kallades han för ”underbarn” och jobbade jämt. Men det gjorde vi ju alla.
Däremellan festade vi. Det fanns alltid ett party runt hörnet. Vi var unga, heta och jobbade i världens roligaste bransch!
Jag minns honom så tydligt från den kvällen. Han hade fel snitt på jeansen, glasögonen och frisyren; var lite töntig, men på ett rart, lite old fashion sätt. Jag tyckte att det var intressant att någon med en sådan auktoritet i jobbet, var så märkligt tafatt utanför.
Har för mig att vi dansade en stund innan jag vinglade vidare i jakten på en lite farligare kille än den där Stig-Helmer-typen. Jag kunde inte ha haft mer fel.
Kaffet har kallnat. Sitter vid köksbordet och stirrar på bilden i tidningen.
Noterar att han har samma glasögon och samma 90-talsskägg fortfarande. Han pekar mot någonting på himlen. En helikopter? Fågel?
Läser citatet som sambon har sagt, ”Jag får det inte att gå ihop”. Nä, det är just det. Man får det inte att gå ihop.
Var det pengarna, lånen på villan som skulle betalas? Blev du hotad? Fick en tidig 40-årskris? Var det för spänningen?
Kanske är förklaringen så enkel att du bara tröttnade på ridskolan och fredagsmyset och ville leka Rambo för en dag?
För drygt ett år sen var vi i Malaysias djungel tillsammans. Du bakom kameran, jag framför i fyrans floppsatsning ”Kändisdjungeln.” Idag är det en hisnande tanke att medan jag och Jannike Björling låg i hängmattan och skvallrade om Björn Borg och smygrökte så planerade du århundradets mest spektakulära superrån.
Jag vet ju att du inte tänker svara, men hur fan tänkte du Alex?