Dödsstraff har bara ett syfte – hämnd
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Som ett av sina sista uppdrag i egenskap av utrikesminister i EU:s ordförandeland fördömde Finlands Erkki Tuomioja dödsdomen mot och avrättningen av Iraks förre president Saddam Hussein.
EU är konsekvent emot dödsstraff, sade han. Det gäller även när den dömde är en diktator som Saddam Hussein.
I USA uttryckte president George W Bush sin tillfredsställelse över att Saddam nu hade mött sitt öde. Han befarade att våldet i Irak inte skulle komma att avta på kort sikt men ansåg att en fas i omvandlingen av den forna diktaturen till demokrati nu var avverkad.
Det kändes bra att vara europé den där dagen den 30 december 2006 då de vedervärdiga bilderna av Saddam med snaran runt halsen gick ut över världen och Tuomioja uttryckte sin avsky i EU:s namn.
USA är ett utomordentligt land på många sätt och mycket av det förnämsta som presteras och har presterats inom kultur och vetenskap i västerlandet är verk av amerikaner. Men just nu härskar stupiditeten i landets politiska ledning.
Att troende kristna hyllar grymhet och rå vedergällning är i och för sig inget nytt. Men det är ändå förbluffande när en man som säger sig bekämpa ondskan i världen gör sig till tolk för en sådan livshållning. Dessutom är det alarmerande att Förenta staternas president med sitt stora inflytande över världshändelserna gör en så grav politisk felbedömning: avrättningen av Saddam har ingen annan effekt än att den ytterligare fördjupar och brutaliserar konflikten mellan de olika muslimska grupperingarna i Irak samt omöjliggör all försoning.
Saddam fick vad han förtjänade, säger vän av rättvisa. Eller egentligen kom han för lindrigt undan med tanke på det hänsynslösa våld och det skoningslösa förtryck han utövade mot sitt eget folk. Med tanke på hur många döda han hade på sitt samvete hade man önskat att han hade haft tusen liv att bli berövad i tusen galgar.
Visst finns det illgärningar som får till och med motståndare till dödsstraff att leka med tanken på att ett sådant ändå vore på sin plats. Under mina snart tjugo år som rättegångskommentator har jag stött på gärningsmän vilkas brott väckt sådan avsky att jag mumlat något i den vägen tyst för mig själv.
Men frågan om dödsstraff handlar inte om vad skurkar har gjort sig ”förtjänta” av. Frågan om dödsstraff handlar om vedergällning, om rättssystemet ska innehålla en hämndfilosofi som säger ”öga för öga”, ”tand för tand” ända till den yttersta kränkningsnivån: ”Liv för liv”.
Det moderna västerländska rättssamhället förkastar i princip hämnden som en ingrediens i straffsystemet. Straff ska få människor att akta sig för brott och att bättra sig om brott har begåtts. Dessutom anger straffet hur allvarligt samhället ser på olika förbrytelser. I praktiken ingår dock hämndtänkande lite grann i vårt straffsystem. Brottsoffret anses få viss upprättelse om en gärningsman får ett kännbart straff. Vi i kvällspressen driver ganska ivrigt denna tanke i rubriker som frågar om ”min dotters liv inte var värt mer” när rattfylleristen kom undan med sex månader.
Dock ingår det i ett humant samhälles rättsfilosofi att man försöker hålla undan hämndtänkandet. Därför får de som berörs av brott inte döma.
Dödsstraffet fungerar inte mer allmänpreventivt än andra straff. Dödsstraffet utesluter bot och bättring. Dödsstraffets enda syfte är hämnden.
Hur begripligt människors hämndbegär än är i situationer då de blivit utsatta för något fruktansvärt så är hämnden ändå en förödande och farlig kraft som inte åstadkommer något gott hos människor och inte heller hos mänskligheten.
Vedergällningen i form av ”öga för öga” innebär i själva verket att vi lägger ved på brutalitetens och omänsklighetens brasa. Så var också fallet när Saddam Hussein hängdes nästan i direktsändning.