De nyaste Natoanhängarna är de sötaste
Den bästa stunden på dagen och på jorden är den då de tre yngsta barnen har lämnat middagsbordet och vi får diskutera politik med de två äldsta.
Äldsta dottern tror inte att Trump blir omvald, skulle han ställa upp. Hon är övertygad om att det var en upprorisk handling av väljare som var trötta på det de kände till och nu ville de se något annat.
Trump vann en gång, trots allt han sagt, står för och orsakat. Han uppviglade människor bepansrade med horn att gå mot Kapitolium och gick sedan fri från det. Hur kan någon tro någonting annat än att allt är möjligt. Att Trump blir president igen, att Trump plockar USA ur Natomixen och lägger alla pengar på att skydda USA från ”Mexikos rapists” och att bygga vackra
motorvägar.
Joe Biden är det äldsta jag någonsin sett på två ben. Om du inte håller andan när han pratar så ljuger du. Han har ansiktet av Benjamin Button som nyfödd, genomskinlig hud med fläckar, de där fläckarna man får precis innan man är död. Han kan knappt stå upprätt under en presskonferens och när han går därifrån så gör han det i cirklar, hur ska han uppbåda ork och livskraft i två
mandatår till? Dead man walking, hur svårt kan det vara att besegra en sådan motståndare?
De nyaste Natoanhängarna är de sötaste, de som känner ett behov av att lägga in ett litet förut-aber. Förut var jag emot Natomedlemskap men nu har jag faktiskt tänkt om. Vem bryr sig? Innan var det inte krig i Ukraina, då ville du inte, nu är det krig i Ukraina och då vill du. Det är nu som räknas, även om du var tusen emot innan.
Det är djupt mänskligt att samtidigt som man lider med ukrainarna bli rädd för sin egen situation, det finns ingen anledning att döma varandra för att vi är rädda för krig och vill skydda oss, på alla sätt, på något sätt. Men djupt mänskliga oklädsamma instinkter ska väl ändå inte avspeglas i politiken, eller? Om jag sitter hemma och tänker att världen brinner och att det är synd om de som brinner, men bara jag klarar mig. Det är en ful rädsla, men var och en svarar inför sig själv och tanken är fri.
Men att högsta ledningen för Sverige och Finland tar på sig ytterkläderna och ställer sig framför någon slags buske och en cykelbana och panikansluter. Det är flagrant och det skriver jag inte bara för att jag älskar ordet flagrant.
Om jag var Putin skulle jag bli irriterad av Natopratet, absolut, sedan skulle jag se en presskonferens med förvirrade hundrastare i bakgrunden och rädas absolut ingenting.
De kan ju inte ens styra upp ett dubbelhövdat statsministermöte, tänker han kanske.
Fanns det verkligen ingen annan fond än sjuttioåriga flanörer?
Om vi ska vara med i tuffa tuffingarnas förening så får vi väl visa upp något som imponerar.
Det enda som fattas nu är att min kollega Oisín Cantwells huvud sticker upp från bakom den där busken, tänkte jag. Och då hände det också.
Vaccin ska tas innan man blir sjuk och Natomedlemskap ska sökas innan det blir krig.
Om man nu ska det, vad vet jag.