Fem år efter metoo bör vi tänka på Zarah Leander
Fem år efter metoo-rörelsen skakade västvärlden fastnar jag i boksamlaren och PR-mannen Nils Bermans charmiga minnesskrift ”Leva och läsa”.
Boken trycktes 1970 och blir ändå högaktuell detta femårsjubileum.
Berman skriver ett kapitel om Zarah Leander, en av det svenska 1900-talets största artister och under några år Hitlertysklands mest hyllade filmstjärna.”Die grosse Liebe, Den stora kärleken” var det nazistiska Tysklands populäraste film. I den sjöng Zarah Leander ”Ich weiss, es wird einmal ein Wunder geschehen”.
Efter Tysklands nederlag vid Stalingrad och under den långa blodiga reträtten till Berlin blev Zarah Leanders konst tröst i ett nation där skräcken spred sig:
Jag vet att det kommer att inträffa ett under.
Leander själv återvände till det fredliga Sverige 1943. Hon var propagandaministern Goebbels högst betalda skådespelare och hade sett till att hälften av gagerna betalades i svenska kronor.
Återkomsten till hemlandet var materiellt bekväm men annars otrevlig.
Hon var utfrusen, en icke-person, icke-artist.
Leander träffade Nils Berman på snälltåget från Norrköping till Stockholm. Hon kände till Berman som en skicklig PR-man. Hon sa att hon hört att han var den ende som kunde ordna hennes återkomst till scenen.
– Kan du det är du skickligare än Goebbels!
Nils Berman var jude. Hans föräldrar hade invandrat till Sverige från Galizien, det område i sydöstra Polen och västra Ukraina som blev centrum för Förintelsen. Han skriver:
”Den repliken ringde länge i örat på mig… Falsk, äkta, lockande, gäckande.”
Han åtog sig att lansera Leander. Med början 1945 såg han till att hon syntes på rätt premiärer i Stockholm och med rätt människor, den käcka och folkkära skådespelerskan Sickan Carlsson till exempel.
Han portionerade ut artiklar i pressen där Hitlers största stjärna framställdes som hemlig antinazist och motståndskvinna.
”Så småningom mjuknade det. En dag spelade man Zarahs skivor i radio – det hade man inte gjort på flera år.”
Leanders stora återkomst skedde på Malmö stadsteater den femte augusti 1949. Berman återger kontraktet i boken. Zarah Leander begärde ingen ersättning men hade andra krav, exempelvis:
”Orkestern skall bestå av minst 35 man av de bästa musiker, som vid tillfället äro verksamma i Skåne.”
Vinsten skulle gå till behövande musiker, skådespelare och journalister i Malmö.
Konserten blev en enorm succé. Inga tillresta danska motståndsmän buade vilket Leander hade fruktat. Hundratals människor väntade utanför teatern för att hylla henne.
Die Leander firade triumfen på det flotta hotell Kramer (numera tillhörande Scandic, det finns ingen romantik längre). Festen avslutades i gryningen med champagne på Nils Bermans rum.
En lärorik berättelse.
Men vad lär den oss?
Att konsten står över samhällets strider?
Att moralens krav inte gäller starka och begåvade personligheter?
Att det kommer en punkt där vi måste gå vidare? Ha överseende med det som varit?
Zarah Leander var nazisternas sångfågel och blev fyra år efter krigsslutet med Nils Bermans hjälp åter en av Sveriges stora stjärnor, ”den sista divan”.
Häromdagen skrev Dagens Nyheters ledarsida om komikern Soran Ismail. Han polisanmäldes under metoo av flera kvinnor bland annat för våldtäkt. Han friades, en av kvinnorna dömdes däremot för förtal.
Soran Ismail längtar tillbaka till scenen men är omöjlig som underhållare. Han är utfrusen. För gott. Utbildar sig till psykolog.
Vi lever i en annan tid.
Men vad för slags tid?
Oförsonlighetens? Oförlåtelsens? Tiden då inget får glömmas?
Tiden då moralismen förväxlas med moral.
Thomas Berman, affärsman, son till Nils, har instiftat ett pris för författare som utforskar den judiska kulturen och samtidigt strävar efter den allmänmänskliga. På måndag delas Berman Literature Prize ut för andra gången i Eric Ericssonhallen på Skeppsholmen i Stockholm. Det tilldelas i år den ungerske världsförfattaren Péter Nádas.
Förutom äran får han 750 000 kronor.
Hans berömdaste verk heter ”Minnesanteckningarnas bok”.