Vi blir lurade till döden om vi inte hänger med
Nåja, vad är väl en bal på slottet?
Den kan vara fruktansvärt långtråkig, dötrist och... alldeles, alldeles AI-genererad.
För en dryg vecka sedan samlades förväntansfulla fans till Netflixserien ”Bridgerton” i Detroit för att gå på bal i sina allra finaste klänningar. Arrangören hade utlovat en lyxig nostalgitripp utom denna värld: “Step into the enchanting world of the Regency-era...for an evening of sophistication, grace and historical charm.”
Det var ett löfte värt flera tusenlappar, enligt många. Somliga betalade till och med 10 000 kronor för att få åka tidsmaskin till 1800-talet där det populära kostymdramat utspelar sig.
Men det här blev inte en särskilt sofistikerad kväll. Besvikna besökare har berättat för lokala medier att maten var så äcklig att den inte gick att äta.
Tur i oturen då att gatuförsäljare hade tagit sig in och gick runt och sålde KitKats. Men kanske var avsaknaden av glitter och glamour värst av allt. Bilder i sociala medier avslöjar att inredningen var så fantasilös att en treåring hade reagerat.
För att inte tala om fattig. Stolarna var så få att besökarna tvingades sitta på golvet.
Underhållningen då? Jo då. I ett hörn stod kvinna och spelade fiol – samtidigt som en annan bjöd på poledancing i underkläder. Men framför allt: de utlovade Bridgerton-tävlingarna blev aldrig av.
Arrangören Uncle N Me LLC bad senare om ursäkt i ett pressmeddelande: ”Vi har förstått att inte alla fick den upplevelse de hoppades på under vårt senaste evenemang på The Harmonie Club, och för det ber vi uppriktigt om ursäkt. Vår avsikt var att erbjuda en magisk kväll, men vi erkänner att organisatoriska utmaningar påverkade vissa gästers upplevelse. Vi tar fullt ansvar för dessa brister. Vi arbetar intensivt för att hantera alla problem och se till att alla gäster får den härliga upplevelse de förtjänar... vi är engagerade i att göra allt i vår makt för att rätta till detta.”
Det är varken första eller sista gången som jag berättar om den nya overkligheten. Bridgerton-bluffen kan ses som en fristående uppföljare till det famösa Willy Wonka-dramat som utspelade sig på ett industriområde i Skottland tidigare i år. Då vallfärdade barnfamiljer till det splitternya nöjesfältet ”Willy’s Chocolate Experience” utanför Glasgow i hopp om få bada i choklad. Med hjälp av färgsprakande bilder och attraktioner med läckra namn som ”The Enchanted Garden”, ”Imagination Lab™️” och ”Twilight Tunnel™️” målade arrangörerna upp en förtrollande värld fylld av magi och äventyr.
Men bara i fantasin. Att förverkliga drömmarna skapade av ChatGPT och AI-bildgeneratorer visade sig vara en omöjlighet. Eller så saknade bluffmakarna bara en bra 3D-printer.
Vilket som: Willy’s Chocolate Experience såg mer ut som alla ”tivolin” och ”cirkusar” i Sverige på 80-talet – med skillnaden att biljetterna kostade 460 kronor istället för en tjuga. Och då funkade inte ens chokladfontänen.
Det är lätt att tycka synd om barnen som grät när de lämnade den fattiga lagerlokalen med en trött klubba i handen. Men tänk hellre på alla stackars skådespelare som tvingas lära sig AI-genererade repliker och därefter bli utskällda av föräldrar som ännu inte har förstått att källkritik och logiskt tänkande är framtidens superkrafter i en värld fylld av artificiellt innehåll.
Allt de vill är att kunna livnära sig på sitt yrke. Men det blir allt svårare. De senaste decennierna har de stora teknikbolagen ersatt konst med underhållning, och nu gör de allt i sin makt för att ersätta underhållningen med lika beroendeframkallande som meningslöst innehåll som paketeras och levereras av artificiell intelligens.
Kulturens förfall gör ont att bevittna. Men chimärerna i den nya låtsasvärlden oroar mig mer. Vi kommer att bli lurade till döden om vi inte blir bättre på källkritik och hänger med i vår samtid.
Så hur går det för oss svenskar? I måndags släpptes senaste upplagan av Internetstiftelsens årliga rapport ”Svenskarna och internet”.
Där kan man läsa att personer födda på 80- och 90-talet är bäst på att dubbelkolla källor. Även många yngre – 00- och 10-talister – leker journalister ibland och försöker ta reda på om innehållet är sant (ofta genom att se vad andra tycker om innehållet i kommentarerna, men vad jag tycker om det kan vi ta en annan gång).
Sämst på källkritik är svenskar födda på 70-talet eller tidigare. De leker sällan journalister eftersom de är vana att kunna lita på innehåll. De växte upp med några tv-kanaler och papperstidningar med ansvariga utgivare. Då fanns varken internet, sociala plattformar eller publika AI-verktyg. Därför är det fullt naturligt att äldre är mer godtrogna än unga.
Frågan är hur länge till? Bridgerton-bluffen och Willy Wonka-dramat var bara förspelet. Det mesta tyder på att vi snart kommer att leva i en värld där vi inte längre vet vad som är sant, vad vi vet och vem vi kan lita på. I en sådan tror jag att det kommer att finnas två sorters människor: de som är paranoida och hyperskeptiska. Och de som är apatiska och inte bryr sig om någonting.
Båda alternativen suger.
Så jag vill ge dig ett tredje: det är aldrig för sent att bli en nyfiken journalist. Och det är lättare än vad det låter. Egentligen är det bara en inställningsfråga. Se världen som ett pussel. Vänd på stenar. Där under vilar sanningen. Försök få bitarna att sitta ihop. Lyssna på experter och institutioner, inte på enskilda röster.
Diskutera gärna. Men kom ihåg att diskussioner inte är till för att vinnas eller förloras. Se dem istället som mysterier och utforska dem tillsammans med människor som tycker annorlunda. Välj källor som erkänner sina misstag och korrigerar sina fel.
Och glöm inte att det mänskliga minnet är opålitligt och kan förvränga verkligheten – precis som de där AI-verktygen som du behöver förstå för att kunna avslöja.