Att läsa tidningen är som att prata med en grälsjuk
Jag minns en tid när tidningarna talade med en stämma som var klar och klangfull i mina öron.
Att läsa tidningen var som att sitta ned och föra ett samtal med en, för det mesta, aningen mer än normalbegåvad person. Kanske inte världens roligaste person. Ett förnumstigt, lite mästrande drag kunde smyga sig in ibland.
Det var väl si och så med självdistansen. Men nästan varje dag vägdes det upp av att den där personen - ja, eller tidningarna, då - lyfte på förlåten till något nytt och intressant.
Stor sak, säger ni. Så snart någon nämner förlåten, så är det ju för att lyfta på den.
Visst. Men att kunna något och berätta det, är faktiskt en stor sak.
Och så gick åren. Någonting hände med den där aningen mer än normalbegåvade personen. Det är frestande att skriva att något slags fördumning tog fäste, men det skulle leda tanken fel. Om något blev den aningen mer än normalbegåvade personen smartare.
Men då måste man förstå skillnaden mellan av vara smart och av att vara klok. Det finns ett beräknande, egenkärt, poserande, tillgjort drag i det smarta. För den smarte gäller det att vinna, inte att kunna något.
Tidningarna blev smartare, alltså. Och något hände med deras stämma i mina öron.
Det klara och klangfulla blev vagt irriterat, som om tidningarna bar på en ständig föraning om att läsarna var motståndare, knappt värda besväret.
En rastlöst överseende ton letade sig in i texterna, som om de var skrivna av plikt, på väg mot något viktigare. Färdiga formuleringar och färdiga åsikter sattes ihop enligt snabba bruksanvisningar.
Få verkade ha något att berätta, fler något att predika. Att läsa tidningen var till slut som att sitta ned och föra samtal med en ganska grälsjuk, nervöst pladdrande person, som ständigt återkom till några inrepeterade fraser, gjorde besvärade grimaser och undvek ögonkontakt.
Man slutar förstås att tala med en sådan person. Det man brukade lyssna till blir mest en distraktion. Först ett bakgrundsljud och sedan ett vresigt mummel på allt större avstånd.
Det hölls något slags mediemässa i förra veckan. En minister utlovade en ny utredning som ska ”lägga grunden till ett helt nytt sätt för journalistiken att kunna fylla sin demokratibärande roll”.
Lycka till, får man väl säga.