Inte säkert att Engström döms till fängelse
Livstids fängelse för Theodor Engström, yrkade åklagaren.
Men det är långt ifrån säkert att domstolen går med på det.
Terrorrättegången i Visby avslutades, som sig bör, med att åklagare och försvar sammanfattade vad som framkommit under förhandlingen och argumenterade för påföljd.
Livstid, krävde åklagare Henrik Olin.
Ett yrkande som hade kunnat vara självklart. Den som är åtalad för mord och förberedelse till mord kommer, om bevisen anses hålla, med betydande sannolikhet att dömas till lagens strängaste straff.
Det gäller inte minst om brotten bedöms vara terrorism: det är givetvis försvårande om motivet är att försöka påverka staten och sprida fruktan.
Nu hör det dock till saken att man inte behöver vara professor i psykiatri för att begripa att Engström inte är alldeles frisk.
Under huvudförhandlingen har den misstänkte terroristen blandat vredesutbrott med redogörelser för hur han befunnit sig i en ”spökbur” och att han begick en ”sagopojkes hjältedåd”.
Det förefaller mig vara svårt att finna trovärdiga invändningar mot slutsatsen som Rättsmedicinalverket drog, att detta är en människa som lider av en allvarlig psykisk störning.
Jag har de senaste veckorna stött på påståenden här och där i pressen om att det beslutet innebär att det råder fängelseförbud för Engström.
Det stämmer inte. Efter en lagändring 2008 finns det en liten möjlighet för domstol att välja fängelse i stället för vård även för personer som är allvarligt psykiskt störda.
Fortfarande gäller i första hand vård. Men om det föreligger ”synnerliga skäl” är finkan ett alternativ.
Synnerliga skäl betyder att ribban är högt lagd. Det krävs en hel del för att göra undantag. Ett antal förhållanden ska beaktas och sammanvägas.
1. Brottets straffvärde. (Minst fyra år, anger lagens förarbete.)
2. Om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av vård.
3. Om den tilltalade själv har supit eller knarkat sig till sitt tillstånd (en juridisk syn på skuld som etablerade sig efter Mattias Flinks sju mord i Falun 1994.)
4. Omständigheterna i övrigt.
Åklagare Olins argumentation var stark i vissa avseenden, mindre imponerande i andra.
Straffvärdet är inte mycket att orda om. Livstid är, som jag tidigare har påpekat, det enda rimliga alternativet till vård. Minimikravet på fyra år är med andra ord med råge uppfyllt.
Saknar Engström behov av vård? Åklagaren har poänger i sitt resonemang.
Det har sedan gripandet varit fullt möjligt att hålla den misstänkte på häktet, han har inte behövt lämnas över till vårdens försorg.
Engström har inte behövt medicinering. Och han har inte varit galnare än att han i anteckningar resonerat om för- och nackdelar med rättspsykiatrisk vård.
Mannen har dessutom varit kapabel att planera sitt dåd. Han visste vad han gjorde.
Andra avsnitt i åklagarens argumentation var svagare. Han hänvisade till siffror från 2008 som han hittat i en statlig utredning.
Då var den genomsnittliga vårdtiden för mord 7,8 år. Det, menade Olin, är ett argument för fängelse. Samhällsskyddet kräver det.
Ursäkta, men siffran är 15 år gammal. Finns det verkligen ingen färskare statistik att bygga sin argumentation på?
Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om den genomsnittliga inlåsningstiden i dag är betydligt längre.
Om Engström döms till vård, så kommer han sitta inlåst tills han bedöms vara ofarlig. Och det skulle dröja väldigt många år innan någon domstol ens skulle komma på tanken att släppa ut honom.
I utredningen som åklagaren hänvisar till nämns också en bankrånare som vården har hållit inlåst i över 50 år. Det är med andra ord inte självklart att fängelse innebär fler ås inlåsning.
Hur kommer då tingsrätten att ställa sig till yrkandet?
Det är alltid vanskligt att tippa utgången i brottmål, men jag skulle inte bli förvånad om tingsrätten går på åklagarens linje.
Engströms advokat är av åsikten att klienten är i uppenbart behov av vård.
Sannolikheten för att det blir så är möjligen större i hovrätten. I den instansen är nämndemännen i minoritet och det finns fler domare som tycker om att markera att de är domare, med allt vad det innebär av att tydligt och njutningsfyllt sätta sig över den vindens riktning som opinionen just nu tar.
Men hur det nu än går, påminner terrormålet i Visby om ett mindre smickrande drag i vår rättsskipning.
Sverige är i princip ensamt i världen om att straffa såväl friska som psykiskt sjuka för brottsligas handlingar.
För mer civiliserade länder är det självklart att hedra den internationellt vedertagna principen att otillräkneliga saknar straffansvar.
