Därför måste vissa barn gå i sämre skolor
I Sverige investerar vi alltså skattepengar i en förstärkt diskriminering av denna redan utsatta invandrargrupp. Fullt medvetet förvärrar vi det största politiska problem vi har. För Volvo hit och kärnkraft dit, ingenting kan vara viktigare än att alla medborgare skall ha samma demokratiska rättigheter, samma rätt till utbildning och samma möjligheter på arbetsmarknaden. Eller hur?
Eftersom problemet ligger i öppen dager och är ytterst lättbegripligt måste man ställa frågan varför det behandlas som ett nödvändigt ont, något som inte kan avskaffas. Vilken helighet eller dogm är så stor att muslimska invandrarbarn måste betala för den med ökad diskriminering i det svenska samhället?
Exempelvis folkpartister skulle nog dra till med religionsfrihet som svar på den frågan. Det finns ju också kristna och judiska privatskolor.
Men religionsfriheten gör det alls inte nödvändigt att pådyvla invandrarbarn en undermålig skolgång. Det går alldeles utmärkt att organisera extra religionsundervisning vid sidan av skolsystemet, ungefär som kristna grupper förr i världen startade söndagsskolor om de ansåg den kristna indoktrineringen otillräcklig i den vanliga skolan. Frivilliga religionsstudier är inget problem, vi kan till och med betala sådana aktiviteter med statsbidrag.
Så det är inte religionsfriheten som gör det nödvändigt att tolerera en handikappande skolgång för muslimska barn. Det är tvärtom en högst världslig dogm som ligger bakom, den konservativa föreställningen att allt som drivs i privat vinstsyfte blir bäst. Därför skall exempelvis apoteken privatiseras så att medicinen visserligen blir dyrare och servicen sämre men privatpersoner kan göra vinst.
Denna borgerliga övertygelse omfattar även skolan. Privat skola som drivs med vinst är enligt den trosföreställningen alltid bättre än en icke vinstdriven kommunal skola.
I Täby kommun utanför Stockholm finns ett talande exempel. Där har Moderaterna egen majoritet och är fullt fria att driva igenom sina dogmer i praktiken.
Kommunens största gymnasium, Tibble gymnasium, tvångsprivatiserades därför. Politikerna gav bort skolan för nio miljoner (värdet är minst det femdubbla) till rektorn som var partikamrat. I tron att eleverna skulle ge stöd för privatiseringen (också skolbarnen i Täby är till överväldigande delen moderatsympatisörer) ordnade kommunen en liten folkomröstning i saken.
Bland eleverna röstade 76 procent emot privatiseringen därför att de uppfattade projektet som en osmaklig och orättfärdig affär. Bland lärarna, som förstås inte är lika moderatdominerade som elevkåren, röstade 84 procent emot geschäftet.
Kammarrätten har därefter slagit fast att den förmögenhetsöverföring från kommunens skattebetalare till privatpersoner som likväl skedde var olaglig. Den moderata rektorn på skolan var tämligen ensam förespråkare för privatiseringen.
Men så gjorde hon också ett klipp, trodde hon, på flera tiotals miljoner när hon fick skattebetalarnas stora investering som privat egendom.
Moderatpolitikerna i Täby är alltså en sorts fanatiker som vill privatisera av rent ideologiska skäl. Och för att rika barn i Moderatkommuner skall få gå i privatskola måste förstås fattiga barn i förortskommuner med stor muslimsk befolkning ha samma rätt.
Det är så det hela hänger ihop, därför vill ingen politiker sätta stopp för den handikappande undervisningen av invandrarbarn.
Om det bara vore det moderata privatiseringsdillet som låg bakom uppbyggnaden av ett orättvist och undermåligt skolsystem så funnes kanske en politisk lösning på problemet. Men tyvärr vurmas det för privatskolor även av andra politiska skäl. Folkpartisterna är för frikyrkliga skolor. Miljöpartisterna är envetna anhängare av privatskolor på grund av sin tro på flumpedagogik.
Summan av detta blir tyvärr att invandrarbarnen får betala priset.
Rent politiskt finns annars bara en anständig hållning. Att alla svenska barn skall ha rätt till en demokratisk skola med samma undervisning för alla.
Men den som önskade sig en sådan god, och enkelt genomförbar, reform har inget parti att rösta på.
Jag antar nämligen att Mona Sahlin inte heller i denna fråga har någon uppfattning.