Möt Bill Cunningham på hans egna villkor
Jag såg dokumentären om Bill Cunningham i förra veckan. Bill Cunningham är en farbror – han fyller 80 i filmen – som cyklar runt i New York och tar bilder. Fotografierna publiceras i New York Times, där han har en egen halvsida på söndagar. Allt handlar om mode på gatan.
Han har levt hela sitt liv i modevärlden, men klär sig i samma slags blåa bomullsrock som gatsoparna bär i Paris. När så krävs bär han en tejplagad regnponcho av sopsäcksplast. Han har knappt tjänat mer än till sitt uppehälle, bodde tills nyligen i ett råtthål fyllt av arkivskåp i Carnegie Hall och dricker inte ens ett glas vatten på de flådiga bjudningar han bevakar. För integritetens skull.
Dokumentären blev sågad så det sjöng i klingan av en recensent i Dagens Nyheter. Filmaren ”glor och ställer ganska dumma frågor”. Hans sätt att skildra Cunningham är ”förolämpande” och gör huvudpersonen till ”en lite tragisk kuf”. Till slut är hela skildringen bara ”irriterande”.
Själv tyckte jag att det var en riktigt bra film.
Jag hade läst recensionen innan jag såg filmen. Jag läste om den efteråt. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte kan sätta fingret på vad det är jag missar.
Om jag förstår saken rätt består problemet dels i att filmaren gör Bill Cunningham till en oförklarad stereotyp, genom att inte gräva djupare, dels i att det är något fel på oss om vi gillar skildringar av det här slaget. Ja, och så att det hörs en satans saxofon i bakgrunden då och då.
Jag påstår inte att analysen är alldeles fel. Det är utan tvivel fel på oss alla, saxofoner kan bli trista och för övrigt får man tycka olika. Men jag tvivlar på att filmen skulle ha blivit bättre om man hade rotat djupare i Bill Cunningham.
Det recensenten tyckte var undfallenhet som blev till förlöjligande, tyckte jag var själva behållningen.
Tänk att ha modet att skildra en tillknäppt människa med enorm integritet på den människans villkor. Att göra personen tydlig, genom att respektera de gränser han själv dragit upp. Att inte förklara, vika ut eller blottlägga, utan hålla fingrarna borta. Bara observera, utifrån. Precis som Bill Cunningham själv gör.
I morgon går nästa avsnitt av ”Par i terapi” på tv. Har du möjlighet, gå och se den tillknäppte Bill Cunningham i stället. Njut.