Vi lever i underdånighet – agerar som stormakt
Man kan inte öppna en tidning utan att läsa artiklar som hoppas att Kina ska rädda Sverige. I Trollhättan går tusentals människor i nervös väntan på besked
– kommer kineserna att förbarma sig över det lilla kalla landet strax söder om nordpolen?
Den svenska industrins framtid är beroende av beslut i ”superdepartementet” NDRC i Peking. Ingen svensk vet vad ministern där heter men vi hoppas att han har tid att vika tio minuter för att lyssna på en föredragning om Saab. Vi ber att ministern är på gott humör eller åtminstone finner det där kuriösa bilmärket nyttigt för Kina. Ni köpte Volvo! Saab är också bra!
Samtidigt som vi lever i denna osäkra underdånighet agerar vi som en stormakt. Carl Bildt förklarar för palestinierna att vi för deras eget bästa röstat nej till deras inträde i FN-organet Unesco. ”Och det var en situation som jag har ett intryck av att också Palestina snubblade in i utan att ha tänkt igenom saken ordentligt”, skriver utrikesministern på sin blogg.
Palestinierna är som barn. Emotionella. Impulsiva. Tur att Sverige kan visa dem till rätta.
Även Kina behöver undervisas. Sida har i Peking en representant som administrerar 42 899 000 kronor i bistånd. Jord- och skogsbruket bisträckes med 329 000 kronor. Känner den ansiktslöse ministern i superdepartementet till de svenska gåvorna? Kanske gör de honom på bättre humör.
Kina är världens äldsta sammanhängande civilisation. Superministern vet en hel del om ekon ur det förgångna, det gör alla kineser. Röster från 5 000 år tillbaka talar till dem.
Den moderna svenska stormaktstiden varade ett par tre decennier, fram till finanskrisen 1991. Under dessa två tre decennier var vi rikare och förståndigare än alla andra.
När en stormakt gått under lever den länge kvar i människornas medvetande. De uppfattar sitt land som viktigt och kraftfullt långt efter det att nationen förlorat sina muskler. (Det känner superministern i Peking också till.)
I den kvardröjande högfärden anfäktas nationen av tvivel. Vilka är vi? Har vi någon framtid?
En miljard bönder ska vara tacksamma för att vi skänker dem 329 000 kronor. Så nu får ni rädda oss. Herregud, rädda oss!