Samhället är inte en lika stadig partner som förr

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-09-01

Man kunde antag­ligen ha det värre än att få ihop det med Det Svenska Samhället. Om man tänker sig hela detta granskogs­håriga, Gekåsekiperade, ­Avicii-nynnande land som en person, alltså.

Det Svenska Samhället skulle inte vara en sprudlande konversatör vid frukostbordet. Det skulle helst ­undvika slips och föredra enkla, rediga ställen, framför tjusigare restauranger. Det skulle ha rejäla skor. Det skulle inte vara särskilt ­fallet för filosofiska resonemang och verkligen inte för att ­tala om Gud. Men det skulle se fram emot en skogs­promenad då och då.

Som partner till Det Svenska Samhället skulle man kanske vara lite avundsjuk på grannen, som alltid var omslingrad av det läckra Italienska Samhället, men man visste ändå att man ­hade dragit en vinstlott.

För Det Svenska Samhället var kanske inte den mest romantiska, fantasifulla och spontana, men det ­hade andra kvaliteter.

Det Svenska Samhället var praktiskt och tryggt. Hade långt till ilska och upp­träden. Det var pålitligt och stabilt. I grunden snällt, ­välmenande och barnkärt. Ingenting att skriva passionerade romaner om, men något att leva med.

I ett enda oförtjänt missaktat ord, skulle man kunna kalla Det Svenska Samhället ”robust”. En oöm partner. En varelse som kunde stå ut med rätt mycket, utan att bryta ihop eller bli hysterisk.

Jag tror inte att jag är ­ensam om att uppfatta Det Svenska Samhället - eller det svenska samhället, då - på ungefär det här sättet. Men det är också därför jag undrar: Varifrån kommer dessa domedagsstämmor från snart sagt hela det ­politiska etablissemanget?

Varifrån kommer övertyg­elsen om att samhället ­hotas i grunden av några hundra nazister? Eller av ett populistparti, som får en tiondel av väljarnas ­röster? Varför skulle ­minsta antydan till diskussion om antalet flyktingar, vara mer än det svenska samhället klarar av?

Att de som vill stoppa all invandring måste beskriva vårt land som en skör, och blyg liten viol, i behov av skydd mot varje prövning, begriper jag. Men när slutade alla andra att tro på det svenska samhällets oömma kvaliteter? När blev allt så farligt och hotfullt? När blev rädslan och ilskan det enda rimliga? När blev Sverige så bräckligt att vanlig debatt var ett hot?

Det är ­inte den stadiga partner jag minns.