Nio av tio tänker ’rasism’ när de tänker på Sjöbo

Ronnie Sandahl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-09-09

Magdalena Unosson heter en kvinna. Hon har stickad ljusblå tröja och Sveriges svåraste jobb.

Som turistchef i Sjöbo ska hon fördubbla turismen till en kommun som egentligen bara är känd för en sak: ­rasism.

Själv vill Unosson hellre prata om etiketterna på läke­medelsförpackningar. De med namn och personnummer på.

– Tänk om folk visste att de tillverkades här!? Etiketter till hela Sverige. Hur ­häftigt är inte det?

Unosson nämner inte att företaget i fråga varslade 25 anställda just före sommaren. Hennes jobb är att vara positiv. Förändra bilden av Sjöbo.

Frågan är bara hur.

Ibland har jag åkt igenom samhället. Stannat och druckit en kopp kaffe. Varje gång har jag tänkt på den stackare vars jobb det är att lansera Sjöbo.

Magdalena Unosson liknar sitt arbete vid ”en resa”. Hennes kontor ligger i ett deprimerande tegelhus, just till höger om den ödsliga ­turistbyrån. Regnet smattrar mot fönstret när vi ses.

Till år 2020 ska turismen ha fördubblats.

Hur många det innebär vet ingen. Det finns ingen statistik. Varför folk ska vilja komma hit vet man inte heller.

Unosson säger att Sjöbo ”letar efter sin berättelse”. Att det har anordnats ”workshops”. ”Projektgrupper”. Näringslivet har ”involverats”.

Bland annat har man ­kommit fram till att kommunen har ovanligt många höns.

Och den enda berättelse som verkligen finns är en som inte kan användas.

Den börjar med 1988 års folkomröstning, när sjuttio procent röstade mot att Sjöbo skulle ta emot invandrare. Den fortsätter med Sjöbopartiet, med konditoriet som tog rättslig strid för sin rätt att använda ordet ”negerboll”, med nazistiska Svenskarnas Parti som i förra valet hårdsatsade i kommunen.

Jag frågar tio bekanta i olika åldrar vad de tänker på när jag nämner Sjöbo. En säger ”ingenting”. Nio säger ”rasism”.

Jämför med grannkommunen i öst som aldrig missar en chans att kalla sig ”Tomelilla på Österlen”. Ett varumärke som andas vajande rapsfält och kulturarbetare med skjortan uppknäppt till naveln.

Det spelar liksom ingen roll att Sjöbo år efter år kommer långt före Tome­lilla i rankingen över landets bästa kommuner.

Eller att man i kommunens workshops kommit fram till att Sjöbo har både näringsliv och natur.

Men som Magdalena Unosson säger i ett plötsligt anfall av missmod:

- Vilken ­kommun har ­inte natur?