Företaget och jag går igenom en kris
Jag har en överenskommelse med ett företag. Det ger mig bredband, det ger mig märkliga uttag i väggen, det ger mig en liten låda som står och surrar fram rörliga bilder på nedsövda noshörningar, dansande kändisar och lökhackande kockar. Digitalt och dygnet runt. I gengäld ger jag företaget pengar. Digitalt och autogirerat.
Det är på många sätt ett modernt mönsterförhållande. Tydliga roller, ömsesidig leverans och respekt för varandras självförverkligande.
Vi kommunicerar med varandra, företaget och jag. Ibland när jag slår på den där lådan, har företaget skrivit en hälsning som dyker upp i rutan. Oftast handlar det om att en tjänst lagts till, eller tagits bort. Tycker jag att det är OK? Då ska jag trycka på OK.
Jag trycker alltid på OK. Jag märker aldrig någon skillnad.
Då och då kommer det riktiga pappersbrev också. För det mesta handlar de om att företaget har slagit sig ihop med ett annat företag och ska byta namn. Det gör mig inget. Mitt företag och jag har ett fritt förhållande.
Så där har vi haft det i många år. Men ni vet hur förhållanden är. Förr eller senare händer någonting som inte ryms i rutinerna.
Kanske var det jag som var okänslig. Jag ville helt enkelt att mitt bidrag till förhållandet skulle dras från ett annat konto. En ren praktisk sak. Det var ju fortfarande med mig som företaget skulle ha sin relation, även om namnet på kontot var ett annat. Så jag skickade iväg ett enkelt mejl, längs den uppkoppling jag och företaget har tillsammans.
Det var flera månader sedan nu. Jag har fortfarande inte hört någonting. Jag har försökt att ringa företaget för att förklara mig. Försäkra att jag inte alls vill göra slut.
Men företaget låtsas sitta i en annan telefon. Jag ska vänta, säger företaget. Och jag väntar. Och väntar. Men företaget svarar aldrig.
Jag tror att företaget är ledset.
Det mest smärtsamma är att företaget försöker låtsas som ingenting. Då och då poppar den vänliga hälsningen upp i rutan. Är det OK? Då och då dimper ett pappersbrev om en ny allians ned. Som om inget hade hänt.
Det gör ont att ha sårat någon så djupt. Och allt på grund av ett missförstånd.
Om du läser det här, Chello, UPC, Com Hem, eller vad du heter den här veckan, hör av dig. Jag vill fortfarande ha dig. Jag lovar.