Migrationspakten löser inte grundproblemet
Jag drar två slutsatser av EU:s nya föreslagna migrationspolitik.
Det är oerhört svårt att se hur det här skulle lösa flyktingfrågan i Europa.
Vägrarländer som Ungern och Polen har fått sin vilja igenom.
Flyktingpolitiken är kanske den fråga som mer än någon annan hotat att bryta sönder EU inifrån. Den risken minskar med EU-kommissionär Ylva Johansson förslag till ny migrationspakt men den löser inte huvudproblemet.
Dessutom väntar hårda förhandlingar både mellan länderna och med EU-parlamentet innan man kan enas om alla detaljer.
Planen i fyra punkter
Johanssons plan kan sammanfattas i fyra punkter:
Människor som vill till Europa ska i möjligaste mån hindras från att komma hit.
Detta sker till viss del redan i dag. EU har ett avtal med Turkiet som innebär att turkarna stoppar människor från att sjövägen försöka ta sig till Europa. I stället betalar EU för att flyktingarna blir omhändertagna i Turkiet.
EU vill förhandla fram liknande avtal med länder som exempelvis Tunisien, Mauretanien och Mali. Detta ska minska antalet som ens försöker ta sig till Europa. Det låter som mer önsketänkande än trolig utveckling.
De som ändå lyckas ta sig hit och inte har asylskäl ska snabbt skickas tillbaka.
Detta ska ske genom att alla som kommer till Europa ska genomgå en snabbehandling. De som har liten chans att få asyl ska få sitt avslag och återsändas inom tolv veckor. Detta ska vara en signal som enligt Johansson ”får andra att tänka sig för både en och två gånger innan de betalar människosmugglare en massa pengar för en farlig resa till Europa”.
Så här tydligt har Europa aldrig tidigare tryckt på att de som får nej måste utvisas.
Sedan återstår att se om det är praktiskt möjligt. I nuläget är det bara 27 procent av de som får avslag som återvänder.
EU har redan återvändaravtal med 24 länder. Arbetet på att få till fler avtal ska intensifieras.
Dublinförordningen avskaffas – men bara delvis.
Fortfarande blir det det första landet som en flykting kommer till som har huvudansvar för mottagandet. Men sedan kommer EU-kommissionen att fördela flyktingarna till medlemsländerna. Exakt hur detta ska gå till är lite oklart. Men den som exempelvis redan har familj i Sverige har en större chans att bli skickad hit.
Tvingande solidaritet men inget EU-land måste ta emot flyktingar.
Detta är den stora svagheten med den nya migrationspakten. Redan i dag är det väldigt få länder som vill ta emot några flyktingar överhuvudtaget. Nu ska medlemsländerna få välja mellan att ta emot ett antal flyktingar som EU-kommissionen tilldelar dem eller i stället ansvara för att utvisa ett antal asylsökande som fått avslag.
Vad händer om majoriteten av länderna väljer att sköta utvisningen av flyktingar som omfördelas? De länder som återstår kommer inte att vara villiga att ta emot alla de som har en chans att få stanna.
Ylva Johansson har inte haft det lätt. Förslaget är en kompromiss som försöker förena vitt skilda ståndpunkter från allt från hyfsat flyktingvänliga länder till de som vägrar ta emot en enda.
Vinnarna är de forna öststaterna
Men finns det någon vinnare i det här så är det Ungern, Polen, Slovakien och andra forna öststater som hela tiden motsatt sig en tvingande omfördelning av flyktingar. Det gick så långt som att EU 2016 röstade igenom en lag som tvingande dem att ta emot ett visst antal flyktingar. Flera fortsatte vägra.
Nu har de på ett sätt fått sin vilja igenom.
Även om det återstår att se hur förtjusta de är i att i stället ansvara för att flyktingar skickas tillbaka till sina hemländer och återintegreras där.
Den nya migrationspakten löser inte heller grundproblemet, att många fler människor vill till Europa än kontinentens länder vill ta emot. Det är inte alls säkert att avskräckningstaktiken som Ylva Johansson föreslår kommer att fungera.
Dessutom är det i nuläget förhållandevis få flyktingar som tar sig till Europa. Vad händer om Europa får en ny flyktingvåg liknande den 2015?
Folk har fortsatt starka drivkrafter att försöka hålla sig kvar i Europa vare sig de har rätt till det eller inte. Drömmen om ett bättre liv är starkare än signalen om att de inte är välkomna.