När gatorna fylldes av kärlek blev jag stockholmare på riktigt
Jag hade precis klivit innanför dörren till min lägenhet och placerat jobbdatorn på byrån i hallen när första flashen kom. ”JUST NU: Polisinsats i centrala Stockholm – larm om lastbil som kört in i folkmassa.”
Det tog ett tag innan ögonen och hjärnan satte ihop orden korrekt, men sedan kom pulsen och rädslan, samtalen och sms:en och den alldeles omedelbara känslan av att jag måste gå och hämta min son NU. Helikoptersmatter över lekande barn på en vårgrusig förskolegård. Oroliga föräldrar och pedagoger; vad har hänt, hur ska vi komma härifrån, jag var ju nyss inne i city, tänk om någon jag känner är där nu.
Alla frågor och en vibrerande telefon samtidigt som sonen glatt studsade bredvid med handen i min. Jag höll den hårt, jag visste var han var, han var här med mig, vi måste gå raka vägen till tryggheten utan att stanna.
Ända sedan jag flyttade till Stockholm för elva år, sju månader och några dagar sen, har jag haft svårt att acceptera att detta är mitt hem. Jag har skrivit mycket om min rotlöshet, om hur hjärtat och själen liksom fortfarande befinner sig i Lund och hur jag fått kämpa med min väldigt ambivalenta relation till vad jag ofta upplevt som ett både kyligt och ängsligt Stockholm.
När den där lastbilen dundrade fram över gatorna, över människorna och över tryggheten, rakt in i det varuhus där jag så sent som i söndags stod och provade nya solglasögon och köpte på mig en alldeles för dyr parfym, fanns ingen tvekan kvar. Det här var en attack på min stad. Staden där min son föddes, där jag arbetar, där min syster och hennes familj bor, där många av mina vänner finns. När gatorna i slutet av helgen fylldes av blommor, musik, tal och tiotusentals människor som ville visa hur man kan gå vidare tillsammans, då gjorde de det i min stad.
I en krönika från förra året där jag beklagade mig över mitt dysfunktionella förhållande till Stockholm frågade jag mig om det enda vi hade gemensamt faktiskt var geografin och om det är är för svårt att bygga nya band om de gamla är för starka.
Flygbilden över folkmassorna på Sergels torg i söndags kommer för alltid att påminna mig om att detta är ett ställe där kärlek finns och på ett sådant ställe är det kanske inte så dumt att vare sig bo, leva eller låta sina barn växa upp.
Det tog elva år, sju månader och några dagar men sedan blev Stockholm även mitt hem. Inte bara som en plats på en karta eller en adress i folkbokföringen, utan som ett nytt starkt band.