Det stora lyftet

Kebnekaise 10.42: Helikoptern piskar upp ett moln av snö. Vi lämnar våra första spår i pudret

Vad kan vara häftigare än att få hoppa ur en helikopter och få hela Kebnekaise-fjället för sig själv?

Ja, kanske att också få spänna på skidorna och äga hela den enorma, vita naturen för en stund.

Rotorbladen piskar upp ett moln av snö. Vi kurar ihop oss i drivorna när helikoptern lyfter och lämnar oss på en av topparna i Kebnekaisemassivet. Tystnaden lägger sig snart och med guiden Mattias Cöster i täten lämnar vi våra första spår i den djupa pudersnön.

För bara en timme sedan stod vi på marken i Björkliden bland högar av säkerhetsutrusning och utan erfarenhet av skidåkning i en högalpin miljö.

Mattias guidar oss genom lavinutrustningen, selarna och spadarna. När vi sedan äntligen spänner på skidorna känner vi oss fullkomligt trygga.

Suger i magen

Dagens mål är att hinna med tre toppar kring Kebnekaise. Varje lyft avgörs efter dagens snöförhållanden, väderlek och åkarnas skicklighet. För att få se mer av den storslagna naturen valde vi de mer avlägsna topparna.

Natur får vi se – även helikopterresan är en stor del av upplevelsen. Piloten tar oss fram längs bergskammarna och när han visar upp sin flygskicklighet suger det ordentligt i magen. Nedanför oss breder ett månlandskap ut sig och det känns att vi är långt från pister och afterski.

– Håll er tätt bakom mig och inte utanför mitt spår, är det sista vi hör innan Mattias försvinner ner för berget.

En njutning – till slut

Nästa gång vi hör honom är på den knastrande komradion där han uppmanar han oss att följa efter. Vi är fyra på skidor och en snowboardåkare i vår grupp, alla med olika skidvanor, vilket märks när vi tar oss nedför branten. Det är svårt. Jag ser fotograf-Peter susa nedför backen med lätthet.

Mitt första försök på lössnö slutar mest i mjuka drivor och mitt spår nedför berget är fullt med stopp. Men den fantastiska utsikten gör det värt det. Nere vid brantens fot väntar Mattias med goda råd och uppmuntran. Efter en kort fika är det dags att stiga in i helikoptern och lyfta mot nästa topp.

När dagen är slut känns det som om jag fått grepp om åkningen och kan njuta till fullo av solen, snön och de otroliga vidderna. Med ömmande muskler åker vi tillbaka mot solnedgången och civilisationen.