Utmana Sveriges högsta berg

På Kebnekaise går turer till toppen dagligen-när vädret vill

LAPPLAND

-Arrrrghhh! Det kan inte vara sant -regn idag igen!

Det är tredje morgonen i rad som vi vaknar till intensivt smatter mot fönsterrutan på Kebnekaise fjällstation.

Våra chanser att lyckas nå toppen av Sveriges högsta berg tycks vara lika med noll.

Vid frukosten får vi våra misstankar bekräftade. En röd lapp har åkt upp på anslagstavlan i receptionen:

"Dagens topptur är inställd på grund av dåligt väder. Vi gör ett nytt försök imorgon. Välkommen då. Hälsningar Sporten, Kebnekaise fjällstation."

Vi börjar få panik. Ska det aldrig bli bättre väder? Jag har blivit besatt av väderprognoser. Vädret är det enda vi pratar om och jag har fått nackspärr av att ständigt snegla ut genom fönstret i hopp om en blå öppning i det grå molntäcket. På hela fjällstationen råder en märklig stämning av hopp och frustration.

I morgon gäller det. Det är vår sista chans.

Lång vandring mot toppen

Men det är lätt att hålla sig för skratt när vi mot alla odds påbörjar den långa vandringen mot toppen den fjärde dagens morgon. Vädret är gråmulet med låga moln och duggregn. De flesta av oss anar nog att Anders Bendix och hans guidekollega Fidde Jönsson när som helst kan tvingas avblåsa dagens toppförsök.

- Nu blir det snart en rejäl uppförsbacke, så passa på att få i er ordentligt med vätska, säger Fidde.

-Tänk på att ta korta steg om ni är rädda om era hälsenor. Men vill ni få större träningseffekt på er bakdel så ska ni ta längre steg, säger Anders med glimten i ögat.

Med badsäsongen i full gång är vi många som tar Anders på orden och attackerar stigningen längs Jökelbäcken med extra stora kliv.

Klockan är strax efter nio på morgonen och om allt går enligt planerna kommer vi att stå på toppen av Kebnekaise om ungefär fem timmar.

Bra grundkondition

- Man behöver absolut inte vara ett konditionsfenomen för att klara av att bestiga Kebnekaise. Men man måste ha bra grundkondition och vara uthållig, säger Anders Bendix, som med 70 guidade toppturer bakom sig hör till veteranerna bland fjällstationens guider.

Det närmar sig lunchtid. Mot alla odds har vi tagit oss upp på Björlings glaciär på 1 700 meters höjd och känner att toppen kan vara inom räckhåll. Det återstår bara 400 höjdmeter.

Ständigt i rörelse

En glaciär är en ismassa som ständigt är i rörelse och därför bildas det hela tiden nya sprickor i den. Eftersom Björlings glaciär delvis är snötäckt måste vi korsa den inknutna i rep. Dimman ligger tät över oss och smälter ihop med snön till ett vitt töcken.

- Nä, nu får någon säga åt E-Type att stänga av rökmaskinerna, hojtar någon i ledet.

- Var glad att det är dimma, då slipper du se hur brant det lutar på sidorna, svarar någon annan.

Rätt som det är har vi nått fram till en brant, svart bergvägg och det är nu klättringen tar vid. Egentligen är det inte någon regelrätt klättring, utan snarare en brant vandring där man ibland måste ta emot med händerna. Men det finns ingen risk för att ramla ner eftersom alla är säkrade i selar.

Ett kort nöje

Ett par höjdmeter senare står vi uppe vid topplatån och framför oss har vi Sydtoppen - en drygt 35 meter tjock glaciär som vilar på berggrunden.

- Men om avsmältningen fortsätter i samma takt som den har gjort de senaste åren så är Sydtoppen inom tre till fyra år bara näst högst i Sverige. Då blir i stället Nordtoppen landets högsta punkt med 2097 meter över havet, säger Anders Bendix.

Nu börjar toppattacken som innebär snöpulsande.Toppvistelsen blir ett kort nöje. Själva toppen är liten och bara ett par personer åt gången får plats.

Vi är överlyckliga över att äntligen ha överlistat vädergudarna och tagit oss hela vägen upp.

Och lagom till lunchen, som vi avnjuter intill toppstugan, tittar solen fram mellan molnsjoken. Det är en otrolig upplevelse att äntligen se hur högt upp vi verkligen befinner oss.

Vi har hela fjällvärlden under våra fötter.

Petra Månström