Trygga traditioner i vardagens kaos
Kalle Anka på julafton.
Bandy på annandagen.
En 45-åring som bor kvar hos mamma.
Allt egentligen uttryck för samma sak.
Klockan 15.00 på julafton var det Kalle Anka, klockan 15 i dag är det annandags-bandy på tv. Hälsingederby mellan Bollnäs och Edsbyn; den perfekta desserten efter kalkonmiddagen. Edsbyn har sex raka segrar i annandags-derbyna men det förtar inte spänningen, hindrar inte att man räknar med upp till 6000 åskådare på Sävstaås.
Behöver trygga ramar
Senast jag var i Bollnäs på bandy var en vanlig vardagskväll, en vanlig elitseriematch. Ändå var det dukat till bandyfest med marschaller i snön och man ur huse. Så nog är bandyn stor i sitt förlovade landskap. Ännu större är dock traditionens makt, vårt behov av ramar i en stökig värld, trygga handtag att hålla oss fast i.
Därför sitter halva Sveriges befolkning på julafton och tittar på filmer med Kalle och Musse som man redan sett trettio gånger. Därför ser vi den ganska dammiga Ivanhoe på nyårsdagen, därför äter vi samma saker vid givna tidpunkter, dansar runt granar och midsommarstänger. För att det livar upp och är välkomna avbrott i vardagen, givetvis. Men lika mycket för att det är trygga traditioner i tillvarons kaos.
Där spelar inte minst idrotten en viktig roll. Minns bara vad som hände när SVT slutade sända nyårsdagens backhoppning i Garmisch-Partenkirchen...
I går på juldagen fick jag julhälsningar via sms från många italienska bekanta. En av dem är Gianna, en väninna utanför Florens som jag känt sen 1991. Nu är Gianna 45 år och bor fortfarande hemma hos sin mamma, dryga 80 år. Gianna var ett tag på väg att gifta sig med Antonio, 48. De två skulle sen flytta in hos hans föräldrar. I Milano har jag en annan väninna, Grazia, 52. Båda hennes söner, 31 och 28 år gamla, bor kvar hemma.
Känslor väcks
Som svensk har man svårt att förstå det fenomen som kallas ”mammoni”, morsgrisar, och inte bara har med bostadsbrist och dyra bostäder att göra. Ändå, efter några dagars julfirande i min barndoms stad, väcks en känsla av förståelse. Promenader vid kanten av ett oändligt hav, i mitt öppna, halländska landskap. Stunderna i föräldrahemmet, det så totalt trygga och välbekanta. Långsamt infinner sig en ro som jag inte vet när jag genast kände, en känsla av att andas ut, få tid att tänka, hitta nya ord, finna mig själv.
Ändrat uppfattning
Förstå mig rätt, jag har aldrig ångrat att jag gav mig av, alltid tackat min rastlösa själ för att jag ständigt vill vidare. Men om jag förr i tiden inte ville och kunde förstå, och ibland rentav fördömde, de som valde det trygga och vana, har jag i dag börjat ändra uppfattning. Jag skulle aldrig kunna bo kvar hemma, varken i barndomshemmet eller den gamla staden. Jag nöjer mig med Kalle Anka och bandy för trygg och invand avkoppling. Jag förstår dock i dag mer de som inte kan och vill bryta upp och ge sig ut på den långa jakten. Jag kan aldrig bli som de, aldrig dröja kvar.
Men ögonblicken då jag önskar att jag kunde blir allt fler.