Bank: Säger tack – borde säga förlåt
Regeringens nya budget ger idrotten tio öronmärkta miljoner kronor per år för att motverka brott.
Tack så mycket, säger idrotten.
Den borde säga ”förlåt, men vi har fullt upp med sport här”.
Någon gång på 1980-talet, när engelsk fotboll simmade runt i en kloak av huliganism, nedgångna arenor och politiska kriser, ställde Margaret Thatcher FA-basen Ted Croker mot väggen.
– Vad tänker ni göra år den där huliganismen? undrade hon.
Croker tog emot passningen, och skickade den i retur:
– Det är inte våra huliganer, premiärministern. Det är dina. De är samhällets problem, och vi vill inte ha dina huliganer i vår sport.
Jag kommer att tänka på den där ordväxlingen när ett meddelande dimper ner i mejlkorgen 40 år senare.
Får RF att smacka nöjt
Regeringen har presenterat sitt budgetförslag, det lär vara nio kilo tungt, och nu har Riksidrottsförbundet kommenterat delen som behandlar statsstöden till idrotten och dess tre miljoner utövare.
Det brukar vara en årligt återkommande tradition att idrotten (liksom de flesta andra) beklagar sig över att deras del av kakan inte är stor nog.
Inte i år.
Bidragen ligger i nivå med förra årets, men två extraordinära insatser får RF att smacka nöjt. Den ena handlar om att arrangörerna av motortävlingar på statliga vägar avlastas från merkostnader (ett viktigt bidrag), den andra får mig att hicka till.
Tio årliga miljoner föreslås vikas till att hjälpa idrotten att ”motverka idrottsrelaterad brottslighet”.
– Det är positivt att vi nu får ökade resurser för att göra mer för att sätta stopp för den brottslighet som hotar idrottsrörelsen, säger RF-ordföranden Anna Iwarsson.
Hästen är given, här ska det inte skådas i några munnar. Vem tackar nej till tre extra kronor per utövare för att skydda dem och oss från kriminalitet?
Riktar alla medel mot en allt smalare elit
Låt mig vara tydlig med att jag rent principiellt inte är någon övertygad motståndare till att motverka brott, vare sig i samband med sport eller knyppling. Matchfixning, våld och hot är en högst konkret ödesfråga för Sveriges största folkrörelse.
Jag tänker bara: Vore det inte bra om vi skapade andra samhällsinstitutioner som fick ansvara för de problemen. Vi skulle ju kunna kalla dem polis, rättsväsende eller något.
Nu har vi en regering som upplever ett odefinierat pirr av allt som innehåller kodorden ”kriminalitet” och ”motverka”, som är övertygad om att Titanic hade kommit fram om man bara lyckats sätta toppen av det där förbannade isberget bakom lås och bom med fulla restriktioner.
Det är talande att idrotten tilldelas extra pengar, inte för att motverka brott genom att vara… tja, idrott, utan genom riktade extrapengar till något annat.
Skulle idrotten kunna bli bättre på att bekämpa våld, hot, trakasserier och kriminalitet? Absolut. En bärande väg dit går via att möta den negativa utvecklingen av aktivitet bland unga – framför allt flickor och i socioekonomiskt utsatta områden – och via ett evidensbaserat arbete med värdegrunder kring våld, maskulinitet, inkludering.
I svensk idrotts egenformulerade vision skrivs det om trygga och välkomnande miljöer för unga, mötesplatser som är öppna för alla och bidrar till glädje, allsidighet och hälsa över tid. Den där sortens mjuka värden som är lätta att prata om, men svåra att implementera. Själva kärnan i att vara en sund samhällskraft, kanske till och med en motkraft mot brottslighet, och där idrotten på sina håll är på väg i rakt motsatt riktning genom att rikta alla medel mot en allt smalare elit.
Längtar efter en röst som ställer motfrågor
Som jag skrivit förut: Hur ska vi ha råd att investera miljarder i idrott (eller skola, eller bostäder) i områden där kriminalitet blivit ett attraktivt alternativ så vet jag vad jag svarar – vad får er att tro att vi har råd att låta bli?
Idrotten har en roll att spela i att skydda både sig själv och samhället från kriminalitet, men när jag läser om tio miljoner i årliga bidrag ringer alla klockor om signalpolitik. Tio miljoner är ett par heltidstjänster och lite informationsmaterial på temat ”så arbetar du mot matchfixning”. Kanske en konferens ihop med polismyndigheten.
Tack så mycket, säger RF. Nu grejar vi det här med brottsligheten.
Det är viktigt, det är bra, jag förstår förstås att idrotten måste delta i det här arbetet, tillsammans med andra aktörer.
Men samtidigt påminner det om hur allsvenska klubbar lägger ner hur mycket energi och resurser som helst på att stävja våldet kring deras föreningar.
Och jag längtar efter en röst som ställer motfrågor:
Tänk om det inte är deras huliganer? Tänk om det inte är deras kriminalitet?