Linderstam: Svensk golf börjar bli rolig på riktigt igen

En stjärna med återfunnen storform, tre rutinerade rävar och ett gäng offensiva ynglingar som kan utmana på allvar.

Svensk golf börjar bli rolig på riktigt igen.

Det är skillnad på tävling och tävling.

British Open har sin historia, Masters sin mystik och US Open sin status. PGA-mästerskapen har inget av det där och målas inte gärna ut som den finaste majorn att vinna, men det är i år åtminstone den svåraste, av flera anledningar.

Lyssnar man på Ernie Els skräder inte sydafrikanen med orden när han kommenterar den östra banan på Oak Hill i delstaten New York. Els är halvvägs upp i stratosfären när han säger:

– Det är den bästa, svåraste och mest rättvisa mästerskapsbana som jag någonsin spelat på under alla mina år som golfproffs!

Ett onekligen gott betyg. Ett om möjligt ännu bättre betyg är att årets PGA-mästerskap kommer bli den klart svåraste majorn sett till konkurrens.

99 av världsrankingens 100 bästa spelare är med och den enda plumpen i den uppställningen är sydafrikanske Louis Oosthuizen som skadad tvingas följa tävlingen i viloläge framför tvn. Det är en hysteriskt hög andel och skvallrar om en otrolig spets och bredd som kommer bli en hyfsad utmaning.

Hur bra man än spelar finns alltid någon som kan spela bättre.

Alla sju kan nå topp tio

Av de som ska försöka spela bäst är sju svenskar, en väldigt hög siffra på amerikansk mark. Och att ingen känns borträknad på förhand, att alla har kapacitet för en topp tio-placering, är faktiskt helt fantastiskt och gör att svensk herrgolf nu känns mer spännande än på länge och det är ett konstaterande man mår väldigt bra av att göra.

Nu är det förvisso kanske Kalle Grenemark-nivå på optimismen att måla ut Fredrik Jacobson som en toppkandidat, men även om det var länge sedan han levererade på den här nivån så har han en femte- och en sjätteplacering som bästa majorinsatser och kan blixtra till igen. Carl Pettersson slutade trea på PGA-mästerskapen i South Carolina så sent som förra året, Peter Hanson radar upp topplaceringar, Alexander Norén gör sin sjätte major och när David Lingmerth tidigare i år gjorde sin andra PGA-tourtävling avslutade han med en 62:a och slutade sedan tvåa efter särspel. Sedan följde han upp det med en andraplats i The Players bakom Tiger Woods och så tog han en sjuttondeplats i sin majordebut i US Open på det, ett internationellt jättegenombrott så gott som något.

Och då har vi svenske ”doldisen” Jonas Blixt.

Blixt förtjänar uppmärksamhet

Jag träffade honom i Skottland för Golf Digest i juni 2008 då han gjorde sin sista tävling som amatör. Det handlade om Palmer Cup, ett Ryder Cup för collegegolfare, och Blixt, som pluggat och bott många år i USA, var bland de bästa när Europa vann tävlingen. Sedan blev han proffs och nu har han vunnit två PGA-tourtitlar på mindre än ett år utan att ens ha någon svensk sida på Wikipedia. Däremot en norsk, hur nu det gick till. Han förtjänar i alla fall att uppmärksammas av en bredare publik.

Så ja, det ser intressant ut för svensk del. Och det ser ännu intressantare ut när man räknar in en Henrik Stenson som tycks vara i sitt livs form. Det ser dock något sämre ut igen när man räknar in att Tiger Woods tycks vara i sin.

Det är återigen honom man ska slå, ­säger de. Och de andra 155 spelarna.