Situationen är elektrisk
Nämnde jag att Bruce Springsteen är i stan också?
Det är han.
Han sa – på sin första presskonferens sen 1986, enligt hans manager – att han inte ska spela tråkig pausmusik utan som om det var de sista tolv minuterna på en konsert.
Jag har varit med om några sådana. Jag vet vad det betyder. Glory Days. Twist and shout. Ullevis fundament sprack av sånt. Hoppas att Raymond James Stadium, som tar dubbelt så mycket folk som Ullevi, har starka fundament.
Super Bowl är här.
Depressionen är här också.
Tomma rum på hotellen, biljettpriserna har sänkts från 800 dollar till 500 och svartabörsbiljetterna som förra året såldes för 2500 på eBay säljs nu för 1400. Dollar, alltså. Det är dryga 11 000 kronor och om det kan kallas ett utslag av depression så är det fortfarande en ganska söt depression, skulle man kanske kunna invända.
Som att ha paraply i Tjernobyl
Mycket har hänt – men inte på ytan.
Amerikaner som tittar på sport är fortfarande överviktiga men glada och dricker öl.
De mest överviktiga men glada dricker dietcoke. Till sin dietcoke äter de friterade kycklingvingar som dryper av fett, kolesterol och förlorad livslängd och transfettfriterad potatis och popcorn med smält smör.
Så dietcoken kommer verkligen väl till pass.
Som att ha paraply i Tjernobyl.
Ingen blir berusad av all öl men alla har blodkärl så fulla av transfetter att de knappast kommer att kunna röra sig på måndag, säger en kvinna på tv som skrivit en bok om hur man ska vara mot sina sportintresserade män.
–Men låt dem bete sig en dag om året, säger hon. Det låter inte riktigt som om hon tror på sin egen möjlighet att påverka folks liv.
Tampa ligger på Floridas västra sida. Det är kallt på morgnarna. 13 grader. Men solen skiner och jag äter frukost i solen. En kvinna säger att jag är modig som vågar. Du ska vara mitt föredöme hela dagen, säger hon innan hon åker iväg i sin Passat.
Jag tänker på att det bara var några mil härifrån, i Miami, som Ingemar Johansson bodde på 60-talet. Det var där han satt och skrev sitt på sin tid berömda brev där han avsade sig Europatiteln och la av. Det är den första sportartikel jag minns. ”Sporten i dag” 1963. Sonny Liston på omslaget.
Jag tänker på Ingemars milda ord när han kommenterade sin knock på Eddie Machen på Ullevi 1958. Det blev ett slag för mycket. Det visste alla som såg det i samma sekund slaget gick in - trots att matchen bara blev två minuter och 13 sekunder lång.
–Han blev ju alldeles förstörd stackarn, sa Ingo.
The Boss ser vacker och stark ut. 59 år och ögonlocken är fasta och släta som på en 39-åring. Bakom honom står Miami Steve – min gamla kollega som krönikör på Aftonbladets nöjessidor, jag sa upp mig 1992, han fick sparken 2008. Så kan det gå. Miami Steve i orangebrunt huckle ser också fräsch ut. Lite elak som i Sopranos. Men mycket ärligare.
Springsteen är ett under av ärlighet.
I själva verket vet jag inte om jag någonsin hört en artist tala sanning i ett sånt här ögonblick.
Varför är du här, frågar en journalist.
Östros skulle framstå som kontroversiell
– Framförallt för att jag har en ny skiva ute i butikerna, dummy, säger The Boss och skrattar lite förvirrat. Inte ett ljud om att han gör det för fansen eller för sporten eller för Obama eller för sin gamla moster på Irland.
Är du ett fotbollsfan?
–Inte särskilt. Clarence Clemons är det, jag är det inte.
Herregud, människan ljuger inte en sekund. Jag älskar det. Det går tvärtemot alla spelarna i Super Bowl som mediatränats in till självförintelse och praktiskt taget inte säger någonting på presskonferenserna. Ingen vill skapa konflikter, ingen vill störa fokus, inget trashtalk, inget kaxande. Bara ödmjukhet. Tomas Östros skulle framstå som ytterst kontroversiell här.
Annars finns det detaljer att vara kontroversiell om.
Vi har en situation här som är närmast elektrisk för vi har alla tiders sämsta lag inom NFL i final.
Arizona Cardinals har förlorat allt som går. Statistiken var som en tsunami framför dem. Inför slutspelet kallades de det sämsta laget i play offs historia. Malmös hockeylag hade låtit som en framgångssaga jämfört med Arizona. De spelade en hel säsong som var katastrofal men så hände något. De hittade balansen. De hade plötsligt en offensiv som var sensationell.
Nu är de i final i det största som finns.
Barack Obama sa i tv häromdagen att han tyckte de var en Askungen-saga.
Vem styvsystrarna är vet jag inte. Experterna kanske, som sågade mer än det går att såga. Motståndarna, kanske, som tacklade sönder dem på löpande band år efter år.
Det spelar mindre roll, för nu är Askungen framme vid balen på slottet. Med båda skorna på och med prinsen i form av den vackra pokalen och folkets kärlek och odödlighet som belöning.
Spelarna grät öppet
Så ni fattar hur stort det här är.
Spelarna grät öppet när finalplatsen var klar. Stora uppumpade män grät som små barn. Muskelmonster med lövsmala höfter grät som Askungens små möss. Det var starka scener.
Men problemet är att de knappast grep medelamerikanen.
Ingen verkar riktigt gilla Askungen. Jag förstår egentligen inte varför, för jag kan se charmen och den enorma känslan hos underdoglaget från Phoenix.
Men amerikanerna jag pratar med gillar dem inte.
–Dom är värdelösa. Kan man inte försvara sig ska man inte vara i Super Bowl, säger John Angelo som driver en bar här i Ybor City, den lilla stadsdelen som skulle kunna kallas Tampas Gamla Stan. Mycket kubaner där. De rullar cigarrer medan man tittar på. Säljer dem för åtta dollar som lägst.
Han tycker att Arizona är så dåliga att de skämmer ut NFL och Super Bowl.
Jag tänker att det låter lite som Kalmar i vanlig hederlig europeisk fotboll 2008. Eller Hammarby 2001. Ingen ville ju egentligen ha Kalmar där de hamnade. För dåliga, för bonniga, för hemvävda och för Nanniga, sa huvudstädernas talesmän och det sa de ända tills de stod där med mössan i handen och hälsade svenska mästarna välkomna till finrummet.
Arizona Cardinals har aldrig vunnit heller.
Mest har de ägnat sig åt att förlora och verkat nöjda med det.
Nu gör de en stor sak av det som hänt. Jag köper en t-shirt nere i Ybor City med den enkla men tydliga texten från en underdog som slutat förvånas över sina plötsliga framgångar och vill skrämmas lite med dem istället.
”They didn´t believe either - dom trodde inte heller. Först Atlanta, sen Carolina, sen Philadelphia. Och se vad som hände. Yes we can!” lyder texten, med toner från Barack Obamas presidentkampanj. Yes we can.
100 000 på läktarna.
100 miljoner framför tv. Tänk er om någon skulle komma på ett sätt att slå ihop bandyfinalen med schlager-SM och fotbolls-EM:s final. Det är Super Bowl. Gånger tio.
Min taxichaufför har en son på fyra år och pratar kärleksfullt om honom och vi är båda överens om att som förälder ska man vara så mycket man bara kan med sina barn. Man man inte gömma sig bakom prat om kvalitetstid. Kvantitetstid är det enda barn eftersträvar. Being there, säger vi.
Eftersom min dator kraschat åker vi till Best buy och passerar ett litet slitet hus mellan butikerna och restaurangerna. Det ser luggslitet ut. Det står Nude Bar på det. Ser ut som ett förfallet Folkets hus i norra Värmland.
–Det ser inte så glamouröst ut, säger jag.
–Ooh, det är det bästa i stan, säger han.
–Har du VARIT där? frågar jag förundrat.
–Självklart. Best in town. Har ni inte sånt i... Europa?
Han har redan glömt vilket land jag var ifrån, men han minns att det var i den gamla världen.
–Jag tror inte det, svarar jag.
79 dollar så har jag ström igen. 42 dollar för taxiresan.
Åker ner till Ybor City igen.
Underbart område. Äter ostron på Carmine´s som jag varit på i New York också. Fasta fina ostron - serveras med ketchup och vasabi.
Öppna barer med hög musik - precis som i Key West. Blåsigt. Pink Floyd. Hip hop. Hårdrock. Naked cowboy utanför. Folkfest. Super Bowl. Coyote Ugly står det på en av barerna. Jag går in.
”Vi kom före filmen”, står det på en skylt.
Plötsligt hoppar fem servitriser upp på bardisken. Med bara magar dansar de ganska primitivt. En rör sig ungefär som Carl Jan och precis som han har hon mest koll på hur hennes kropp ser ut i motljuset.
Stirrande män. 100-tals behåar hänger i taket.
En av kvinnorna dansar fantastiskt bra. Två av kvinnorna talar med varandra. Plötsligt lägger sig en av dem ner på bardisken. Den andra häller tequila i hennes navel eller om det är mellan hennes bröst. Jag ser inte riktigt för det är en enorm klunga män framför disken helt plötsligt. En man som hon pratar med suger i sig spriten och den andra kvinnan häller nån sorts blandning - margarita antagligen - i sin mun innan hon får mannen att öppna sin mun och hon sprutar över margaritan in i hans mun.
Finstämt.
Åker hem till hotellet.
Framför mig i lobbyn sitter en fet kvinna som förestår butiken i hotellet och fiser mot sin plaststol. Det låter så alla hör det. Hon är ingen stor säljare.
En just influgen man från Arizona säger i sin mobil att herregud, det är bara Steelersfans här. Han känner sig ensam, säger han.
Bara askungen kan bli balens drottning
Tittar på tv-reklamen från Super Bowl i förhandsversion på tv. Det här är enda gången på året som folk verkligen tittar på tv-reklamen. En av de bästa visar ett gäng apor som börsanalytiker. De håller planschen med aktiekurvan fel och när det påpekas för dem vänder de den igen och blir väldigt lyckliga när ekonomin ser hyperfrisk ut.
Lite så är det; bara apor kan förneka depressionen.
Och bara Askungen kan bli balens verkliga drottning.