Nytt fiasko – då kan han dra
José Mourinho hade på känn att Inter skulle förlora.
Inför mötet med Panathinaikos bekände han:
”Jag är orolig”.
Det borde han vara.
Zlatan Ibrahimovic har inte gjort mål i Champions League på exakt ett år. Lägg därtill plattmatchen och förlusten i går kväll och José Mourinhos oro lär inte ha minskat. Den enda trösten är att han slipper oroa sig ensam. Det var nog sent i natt många svartblå själar som hade svårt att falla till ro. För all del, Inter är vidare till åttondelsfinal och det är, naturligtvis, det viktigaste.
Men man går inte direkt dit med flaggan i topp. Inter har haft tur med att hamna i en hyfsat lätt grupp och man hade även tur med resultatet i matchen mellan Anorthosis och Werder Bremen. Nu slapp man en rysare i sista omgången. Men när Inters spelare gick ut från San Siro var det inte direkt med glada leenden, höjda huvuden och till fansens hyllningar.
”Jag tar på mig skulden. Jag är tränaren, jag står redo för kritikerna”.
José Mourinhos ord efter matchen. Som vanligt är Den specielle begåvad nog att skydda sin spelare, ställa sig själv i skottlinjen. Och han kommer att få ta en och en annan kula och giftig pil i dag. Med rätta.
Mourinho oroad redan före matchen
Mer intressant än vad Mourinho sa efteråt är dock vad han sa före matchen. När jag sent i går kväll pratade med italienska kollegor i Milano berättade de om Mourinhos oro i förrgår, dagen före match. Han kände på spelarna och på stämningen samt såg på träningen att saker inte var riktigt som de borde. Därför detta ”jag är orolig”. Mourinho hade inte varit en av världens främsta tränare om han inte känt igen ett lag med problem att ladda om.
Det Inter vi såg i går var platt, blekt och fantasilöst. Panathinaikos utnyttjade det, fick matchen dit man planerat och det kanske inte var vackert, men det var sannerligen inte Inters spel heller.
”Jag tycker inte att de skapade så mycket förutom på slutet”, sa Micke Nilsson och det är en enkel men tämligen klockren sammanfattning av Inters anfallsspel. Hade de svartblå bemödat sig om att gå fram med samma vilja som mot slutet hade man vunnit.
Nu verkade de flesta ha lämnat viljan hemma i lyxvåningarna, redan ganska säkra på att gå vidare, ännu nöjda och tagna efter den viktiga, prestigefyllda segern mot Juventus i lördags kväll. Häri ligger Inters stora problem. Man saknar kontinuitet. För en månad sen satt jag själv på San Siro och såg ännu ett bevis för det. Inter hade storspelat och vunnit med 4–0 mot Roma borta. Zlatan Ibrahimovic hade varit utomjordiskt bra. Tre dagar senare vann man med nöd och näppe hemma mot Anorthosis i en match helt utan gnista och nerv. Precis som i går.
Det är långt till februari och åttondelsfinalerna. Inters problem nu blir den tuffa matchen hemma mot Napoli på söndag. Ska man gå hela vägen i Champions Leage – och det är det stora målet för klubben och kravet på Mourinho – krävs dock att man klarar att ligga på en hög, jämn nivå hela tiden. Mäktar inte spelarna med det så är man inte värda att kyssa den mest åtråvärda av bucklor.
CL det stora målet
I alla fall är CL-pokalen just nu den mest efterlängtade för de av Inters spelare som har flera scudetti – däribland Zlatan. Han erkände öppet i Gudlbollen-intervjun här i Sportbladet förra veckan att CL-seger är det stora målet nu. Vill Zlatan någonsin vinna även den internationella gyllene bollen så är det också nödvändigt att Inter går långt – och att han presterar mer. I går kväll fick Zlatan inte mycket att jobba med men stack själv inte heller ut på något sätt. Gazzetta dello Sport ger honom blott 5,5 i betyg. I dag är det på dagen ett år sen hans senaste mål i CL, mot Fenerbahçe. Mål är inte allt, men de är mycket för en anfallare.
Är det något som skulle kunna få Zlatan att lämna Inter så är det just om laget än en gång misslyckas i CL.
I går gick Inter vidare med en gäspning och grimas. Det gör man inte i åttondelsfinalen.