Wegerup: Tragiskt att ingen vågar vara öppen med sin homosexualitet
Det finns inga bögar i den italienska herrfotbollen.
Inte enligt Marcello Lippi.
Samtidigt berättar nu en manlig prostituerad om sina intima stunder med serie A:s stjärnor.
Så vem ska man lita på?
Det är märkligt med fotbollen. Som damspelare i 17 år fick jag ofta höra det patetiska snacket om ”fotbollsflator”. Visst fanns det också en och annan lesbisk spelare. Men flertalet, som undertecknad, var heterosexuella och oavsett vilket har jag aldrig förstått problemet om så hundra procent vore homo.
Det lustiga är att medan snacket om fotbollsflator fortsätter så sägs ”ingen eller mycket få” inom herrfotbollen vara gay. Rent hypotetiskt skulle det ju förstås kunna vara så att just damfotboll lockar lesbiska. Jag tror dock inte att det är så enkelt.
Vanligt med bögskämt
Snarare är det väl så att de som är gay och spelar herrfotboll tiger – eller slutar. För vem vill och vågar vara öppet homosexuell i en värld där det fortfarande luktar unket av bögskämt och snack om att ”spela som kärringar och fittor”?
I Italien är fotbollen mest macho av allt macho. Spelarna är sexsymbolerna som får de vackra fotomodellerna. En världsbild som helt krockar med den som den manlige ”Gigolon” nu målar upp när han talar ut om sina stunder i sängen med serie A-stjärnorna. Han uppger sig ha ett dussin spelare från Italiens främsta liga bland sina kunder.
Pratas om dubbelliv
Kan det då inte vara så att gigolon ljuger? Visst kan det vara så, men det är inte särskilt troligt. Faktum är att det länge pratats bland journalister och folk runt klubbarna om flera spelares dubbelliv. Jag har själv tidigare skrivit om paparazzobilder på några av serie A:s främsta spelare som har sex med andra män på en lyxbåt. Spelarna och även deras klubbar uppges ha betalat mycket stora summor för att få paparazzo-fotograferna att inte sälja bilderna vidare.
När en av serie A:s främsta målskyttar för några år sen lämnade Italien för England uppges det också ha varit för att bögryktena om honom blivit för starka. Den gifte spelaren klarade inte längre att hålla sitt dubbelliv hemligt och presidenten sände i väg honom för att situationen skulle lugna ner sig.
Egentligen är det inte så mycket att fundera över. Självklart finns det inom toppfotbollen på herrsidan spelare som är homosexuella. De kanske inte är många men att säga som Marcello Lippi, att det inte skulle finnas några, är bara dumt.
Hängde sig
1998 hängde sig Justin Fashanu, den ende öppet homosexuelle spelaren inom engelsk toppfotboll. Elva år senare har inget förändrats. Det upprörande är inte att det finns folk som vill tjäna pengar på eller bli berömda på att de har sex med dessa spelare. Inte heller kändisfotograferna är i mina ögon bovarna.
Nej, det som är upprörande och tragiska är att det år 2009 fortfarande inte är möjligt för män som rör sig i tradtionellt manliga sfärer, som fotboll och ishockey, att vara öppet homosexuella. När Marcello Lippi säger att han inte tror att det finns gayspelare i serie A är det ledsamt. Bakom de orden finns berättelsen om de som tiger, de som tvingas leva dubbelliv, de som förnekar sin kärlek och de som förtycker sin personlighet.
Fotbollen gör ofta anspråk på att omfamna hela världen, rädda fattiga barn, vara sporten där alla kan vara med. Så hör man Sampdorias 33-åriga anfallare Claudio Bellucci säga i programmet:
”Bilden av en fotbollsspelare är rå. Det är bilden av Gattuso och Materazzi.
Ingen spelare skulle erkänna att han är bög”.
Större än så är inte vår älskade fotboll.