Gustavsson förvandlades till en liten kalv jämfört med tjuren Stefan Liv...
JÖNKÖPING. Det visste vi ju att det i första hand skulle bli en match mellan slutspelets två fantastiska målvakter.
Nu vet vi hur det gick.
Monstret Jonas Gustavsson förvandlades till en liten spretig kalv medan Stefan Liv från stolta HV Bulls förvandlades inför våra ögon till den monstertjur som gav HV SM-guld 2004 och 2008.
Färjestads tränare Per-Erik Johnsson hade under dagen deltagit i ett praktfullt aprilskämt med Nya Wermlands-Tidningen där han påstod att han skulle avgå för att det var för halt på isen och för mycket hårda puckar.
Kul? Ja, lite i alla fall.
Puckar ÄR hårda och is ÄR halt.
Särskilt i går.
Per Erik Johnsson måste också ha upplevt att det var rena aprilskämtet han befann sig i när han fick uppleva det här:
Monstret Gustavsson, som inget lag i slutspelet haft en aning om hur man gör mål på, släppte plötsligt in fyra. Det andra dessutom efter att Färjestadsbacken Thomas Rhodin styrde in det i eget mål.
Svårt vara monster då, enklare att tjura.
Det fjärde målet gjordes av Simon Önerud i relativt öppet mål efter att Nichlas Torp i HV kastat sig rakt ner på Gustavsson och helt enkelt lagt sig över honom och sen försökte han sitta kvar där.
Domare Persson hade ingen bra dag
Torp hade tagit det på allvar det där vi skrivit att motståndarna måste vara tajta på Monstret och helst innanför hans skydd – om det överhuvudtaget ska gå att göra mål på honom. Torp hoppade ner på Monstret. Där kan vi verkligen tala om en Monsterdiggare så som vi minns honom från Trazan och Banarne.
Effektivt? Absolut.
Tillåtet? Knappast.
Domare Sören Persson hade ingen riktigt bra dag. Han silade mygg men svalde monstertraktorer.
Matchen avgjordes när HV gjorde 3–1 i powerplay.
Jesper Mattsson blev utvisad för crosschecking, några sekunder efter att Per Åslund i Färjestad utsatts för en gruvlig holding uppe över axlarna.
Så kan det gå. Domarna påverkade, men det är överdrivet att påstå att de avgjorde.
Däremot är jag helt säker på att domare Persson aldrig skulle kunnat dömt som han gjorde om det varit i Karlstad matchen spelats.
Då hade hemmapubliken rivit hallen.
Dessutom är jag lätt trött på att domarna numera i slutspelet tillåter väldigt mycket av det som för några år sen kallades ryggsäckshockey. Det hakas så det står härliga till. Både HV och Färjestad hänger som ryggsäckar på varandra för att dra ner farten.
Men Per-Erik Johnsson fick se andra konstiga saker:
Emil Kåberg hade ingen bra kväll. Han tacklade och tacklade och tacklade.
Och träffade sargen varje gång. Han lyckades missa Torp, Björk och Beech. Sargen kommer aldrig mera att bli sig lik efter Kåbergs framfart. Sargen har ont.
Johan Davidsson haltade ut från isen efter värmningen och hans tränare Kent Johansson sa att han blivit yr i bollen. Haltar man verkligen av yrsel?
Men varför vann HV?
Helt enkelt för att de var bättre och särskilt var de bättre när de spelade ett boxplay som var sensationellt aggressivt med stor box. Färjestad måste spela mycket snabbare med djup för att bryta upp den.
FBK gick rakt in i HV:s fälla
Men HV var också bättre när de snabbt ställde om till anfall och gick rakt på mål med direktskott. Dessutom placerade de rena störningsjouren i knät på det beskedliga monstret Gustavsson. Färjestad förvånade genom att försöka föra matchen – och gick rakt i HV:s fälla.
Resten var en formalitet när Stefan Liv visade vem som är den rutinerade målvakten av de här två. Vem som verkligen har meriter som en vinnare medan Jonas Gustavsson än så länge bara har meriter som en duktig målvakt.
Liv räddade HV i matchinledningen.
Sen räddade han nästan allt resten av matchen också.