En skitgala – grått, tråkigt och inte mycket glamour
2008 var ett skitår för svensk fotboll men ett fantastiskt år för Zlatan.
Fotbollsgalan 2008 blev en skitgala om svensk fotboll men en fantastisk gala för Zlatan.
Jag hade sett fram mot galan för att jag hoppades att den som vanligt skulle ställa allt inom gala-tv på sin spets – och för att inga kan vara så tokroliga i fina kläder som fotbollsspelare.
Jag fick inte riktigt det där i går.
Jag kände mig en smula blåst på konfekten.
Trots Zlatan. Trots Pelé.
Det jag fick var en gråmelerad, höstmatch på usel plan med en ännu sämre matchplan. Grått, tråkigt och inte mycket glamour.
Och hade jag varit Frank Zappa hade jag sagt att Fotbollsgalan 2008 handlade om människor som inte kunde prata som intervjuades av människor som inte kunde intervjua med manushjälp av människor som inte kunde skriva.
Och då var jag ändå vansinnigt upphetsad över en deffad Jessica Almenäs alla klädbyten från kycklinggult till St Patricksdayvomeringsgrönt till lila sparklångklänning till gråsilvrig drottningklänning i babydollskärning.
Världsklass. På sitt sätt.
Inte helt orimligt
I övrigt var det rätt tråkigt.
Inte ens några tacktal som var festliga. Förra årets uppryckning slutade i en dödsryckning.
Men på något sätt tycker jag inte att det är helt orimligt:
Svensk fotboll är ju just nu i en svacka – både i allsvenskan och i världen. På något sätt var Petter Hanssons mål mot Grekland en väldigt bra bild av hur svensk internationell fotboll mår, och en lerig folktom helgdagskväll på Starke Arvid Arena är bilden av hur allsvenskan mår, och den här kvällen i går var kanske just därför en kongenial skildring av tillståndet.
Till musik av Glasvegas och Broder Daniel.
Matchfakta:
Vi fick se bengaler redan i vinjetten. Förbjudet, visserligen, men ska det se ut som fotbollsfest ska det väl.
Vi fick sen en TV 4-tävling där tittarna fick rösta till priset av 5.70 och fick läsa i rutan att vinstskatt skulle betalas av vinnaren. Vad de hundratusentals som röstade vann? En – säger en – svensk landslagströja. Wow. Hoppas vinnaren har råd med skatten. Hoppas TV 4 tjänade ihop till veckopengen.
Almenäs tystade Pelé
Till kvällens beigare inslag hörde också att Jessica Almenäs tvingades tysta kvällens största stjärna Pelé. Visst var han pladdrig men har man bjudit in en legendar så får man nog räkna med att han pratar lite också.
Man kan inte bjuda in världsfotbollens största genom tiderna och ha så snävt tidsschema att han bara upplevs som besvärande.
Humorn då.
Visst var det väl ändå lite roligt?
Ja, kanske. Men jag vet inte riktigt om det är så kul längre att svenska fotbollsledare förvandlar sig till byfånar och spelar töntiga filmfigurer. Den här gången var det Lars-Åke Lagrell som var Batman i trikåer och det var väl ganska kul, men vill man verkligen se sånt? Trikåer är alltid kul på big shots men vill man se svensk fotbolls högsta höns i sparkdräkt? Vill man ha brist på värdighet? Är det höjden av kulighet att kunna säga att de där pamparna verkligen bjuder på sig själv?
Visst jag skrattade, men jag är inte säker på att jag gillade att jag skrattade åt det.
Däremot var det ju onekligen stor – verkligt stor – humor att Ralf Edström dök upp som trädgårdsmästare.
Men slut med gnäll nu.
Kvällen var ju ändå Zlatans och han uppträdde med självklar elegans. Inga stora åthävor, inga spektakulära tal, men han gjorde sig inte till utan var verkligen bara just Zlatan. Det kändes befriande.
–?Jag känner mig lite som Pelé nu, sa han och log sitt stora Zlatanleende och frågan är om inte det var kvällens höjdpunkt.