Skräckslaget Frölunda vann – men förtjänade det inte
GÖTEBORG. Det finns så många känslor som kan uttryckas med ett helt uttryckslöst ansikte.
En är fullständig, besinningslös lättnad.
En annan är stolthet.
En tredje är rädsla.
Ulf Dahlén hade allt det där. Han sa med ett ansikte som Buster Keaton skulle varit stolt över:
–?Det har varit ”nästan” väldigt mycket tidigare...
Frölunda vann den här osannolika matchen i den här osannolika elitserien.
Man vann trots att man egentligen inte var värd det. Faktiskt inte.
Vi fick se ett skräckslaget lag. Livrädda för ännu en kväll av buande hemmasupportrar och för en situation där supportrarna faktiskt tröttnar på dem.
Det var verkligen ytterst nära just det.
Modos Mikko Kurvinen hade en puck som han vådaslog till icing på slutet. Dumt, mycket dumt.
Victor Hedman hade öppet mål och coach Harri Rindell yrade om att Hedman kanske fått spela för mycket under matchen, annars hade han satt den där pucken i sudden death.
Ja, kanske. Tja... ”nästan”.
Trots segern; jag gillar inte hur Frölunda uppträder.
Jag gillar inte deras spel utan särskilt mycket hjärta.
Om vi bortser från att de vann i går så uppträder de verkligen utan det som skulle kunna kallas hockeyns själ. Med hockeyns själ menar jag att du ska veta att om ingenting fungerar i ditt spel, finns i alla fall en sak att alltid ta till: smäll på, spela fysiskt, kämpa, åk skridskor, var aggressiv, visa att du vill någonting annat än att bara lyfta din feta lönecheck.
Holmqvist ett sorgebarn
Mot Modos extrema defensiv hade Frölunda egentligen ingenting annat att erbjuda än sin relativa skicklighet och sin teori om ett slags överlägsenhet. Det var inte tillräckligt. Frölunda var en halv minut från ännu en vandring ut i den dödsskuggas dal som det måste vara att lämna Scandinavium till bu-ropen från sina egna. Ett tveksamt bortdömt mål, en ribbträff, en drös missade skott. Det var så mycket ”nästan” att det kunde räckt för en hel säsong.
Men så vände det. Kors i taket. Halleluja. Frölundas sorgebarn nummer ett – Andreas Holmqvist, stockholmaren som hittills varit inne på sitt andra misslyckade år i Frölunda – fick en fin pass av Lars Eller och sköt direkt vid ena stolpen. Det var inte bara ”nästan”, det var verkligen på riktigt. Scenerna efteråt var krampaktigt lyckliga. Det såg ut som vid ett SM-guld, bara med den lilla skillnaden att likt coach Dahlén ville ingen visa sina rätta känslor. Vi är ju Frölunda. Favoriterna. Bästa laget. Dyraste truppen. Stoltaste spelarna. Lojalaste publiken. Bäst på att visa att vi inte är... livrädda?
Bara ”nästan”...
Ulf Dahlén fick frågan efteråt vad han tyckte om Andreas Holmqvists säsong så här långt.
–?Ja, eh... han har haft nån allergi... och nån... blodgrej... som jag inte riktigt vet... men han har blivit väldigt trött... väldigt fort.
Ja, ni hör själva, Det blåser på toppen.
Och det är väl likadant på de flesta jobb. ”Ja, han har haft det lite jobbigt med ungarna... frun har visst varit sur... och amorteringarna och tanten vill visst mysa jämt... trött fort.”
Inget motiverar arbetsro
Frölunda har sett ut som en nykomling som jobbar på bra – men förlorar på slutet. Nu får de lite av det som i det här läget alltid kallas arbetsro, men som egentligen bara är en tidsfrist. För jag såg ingenting i lagets spel som egentligen motiverar arbetsro. Jag såg knappt ens några ”nästan”.
Det jag såg var för många missar, för mycket drällande, för lite vilja, för många som inte ens vågade skjuta, för lite ”nästan”.
Men i andra perioden såg jag faktiskt lite av det jag kallar hockeyns själ. Frölunda åkte skridskor och spelarna visade sig för varandra och för publiken. Slutade gömma sig. De fick publikens kärlek direkt. Applåder inför öppen ridå.
Det slutade visserligen 0–1 men ändå, publiken väcktes ur det ”nästan” som skulle kunna kallas apati.
För övrigt älskar jag årets oförutsägbara elitserie:
HV på dekis, 0-3 hemma mnot Skellefteå. S-k-e-l-l-e-f-t-e-å? Det lag som såg ut som en SM-finalist efter Frölunda-matchen har tappat allt.
Brynäs tvåa. Fucking Brynäs?
Frölunda? Fortfarande sist. På måndag möter de topplaget Rögle hemma. Blir svårt...
Det här kan bli en säsong när allt händer. Alla får påsar. Inte bara ”nästan”. Alla får påsar. Eller ingen...