Bh:n är ett hot mot den manliga gemenskapen
Att lägga en kabel.
Det är en konst som är bara männen förunnad.
I alla fall offentligt.
Bara herrtoalett i pressrummet. Jag minns inte längre på vilken arena det var. Kanske är den numera moderniserad och renoverad. Det var i alla fall någon av de mindre Premier League-klubbarna. En kvarleva från gamla tider, visst.
Men också en signal om att det var ett problem för oss kvinnliga journalister som måste köa med allmänheten, men knappast för klubben.
På vissa pubar kunde man då ännu även se gamla skyltar som meddelade ”inga kvinnor”. Bara som prydnad men en påminnelse om andra tider.
Jag tänker på allt det här när jag nu börjat skriva på egen blogg och funderar kring vad man får för reaktioner när man skriver på det rätt manliga forum som webben för Nordens största sporttidning utgör. Reaktioner som samtidigt inte är unika för sportvärlden. Att skriva om privata saker ibland är för mig självklart. Vad som sen intresserar folk är förstås olika. Det intressanta är vad (en del manliga) läsare retar sig på. Käre kollegan Robert Laul kan glatt med jämna mellanrum meddela på sin blogg att han ”lagt en kabel”. Ingen reagerar eller så ses det bara som lite kul grisgrabbigt.
Men nåde den som i någon rad nämner barn eller shopping eller feministiska frågor. Det är kvinnligt, mesigt och ointressant.
En stimulans
Allt det här beror förstås på vilken målgrupp du frågar. Det problematiska är dock att eftersom män ännu har högre status, inte minst i sportvärlden där de är i massiv majoritet, är det de som besitter tolkningsrätten och därmed definierar vad som är viktigt och oviktigt. På samma sätt hyllas ofta någon obskyr grabbig tv-serie som kult medan serier som Sex & the City avfärdas som lättviktigt kvinnotrams.
Detta inte sagt för att beklaga mig. Utmaningar är en stimulans, jag har aldrig velat skriva för de redan frälsta. Men fenomenet är högst intressant, inte minst då det äger rum på ett subtilt plan.
Kablarna bara förstärker
Samtidigt finns det också en annan faktor än den att det manliga är norm som spelar in: den heliga manliga gemenskapen. Den gemenskap som fortfarande får vissa att rasa mot damfotboll, den som gjorde att pressläktarna länge var en herrklubb, den som fick pubarna att vara fredade manliga zoner.
Det är den gemenskapen som en och annan upplever förstörs och hotas om ett dagisbarn eller ett bh-inköp kommer in i en text. Lauls kablar blir däremot bara förstärkande band (om än ofräscha) i gemenskapen. Nu inser jag förstås att det även finns många, många män och kvinnor som bryter mönstren. Men likväl finns de där och de är seglivade.
Det är lite som i de briljanta serierna om Smurfarna. De små blå smurfarna lever i lycklig manlig orubbad gemenskap i sin by. Så dyker den Lilla Smurfan en dag upp. Dukar och gardiner gör sitt intåg, känslor och bjäfs. Det okomplicerade och självklara blir svårt och tillkrånglat. Allt är förstört.
Till sist infinner sig dock frid och ro igen. När Lilla Smurfan känner att hon inte passar in och inte orkar kämpa längre utan självmant ger sig av.