Kvällen som påminde om varför fotboll är världens ljuvligaste sport
Wegerup: Jag kan aldrig göra annat än glädjas när små lag står upp mot de stora
Kanske var det Andrea Pirlos blick, direkt efter slutsignalen, som sade mest.
En blick som uttryckte: ”hur kunde det här hända?”.
Det är en sådan kväll.
En kväll då man påminns in i själ och märg om varför fotboll är världens ljuvligaste sport.
”Samma lag som alltid”.
”De stora lagen. Chelsea, Barca, Real, United, Bayern…”.
”Det blir de vanliga favoriterna”.
Så sade Fabio Cannavaro och George Weah när jag träffade dem i Monte Carlo, direkt efter Champions League-lottningen.
Jag frågade vilka som vinner Champions League 2012-13 och svaren från de gamla stjärnorna blev som ovan.
Förmodligen blir det också så, i slutändan, någon av bjässarna tar hem det.
Gläds åt de små lagen
Men kvällarna som denna, fotbollskvällar som den vi just upplevt, de motiverar ändå varenda sekund man lägger på att titta och lida och leva och älska (för min del också jobba med) denna sport.
Kanske skulle inte Andrea Pirlo hållit med mig när han stod och kliade sig i skägget och försökte stava till Nordsjälland och inse att det verkligen stod 1-1 på resultattavlan.
Men det var en sådan kväll.
Även om jag, erkänner jag utan förbehåll, vill att de italienska lagen ska göra bra ifrån sig i Europa-spelet, trotsa den ekonomiska krisen och stjärnflykten.
Jag vill se både Juve och Milan gå vidare från gruppspelet.
Men jag kan ändå aldrig göra annat än glädjas när små lag står upp mot de stora.
För att allt inte ska handla om bara pengar och makt (även om det förstås ändå gör det i slutändan).
Och för spänningens skull, för att fotbollen är som allra vackrast när den överraskar oss, ruskar om oss, ger oss tro på att det omöjliga är möjligt.
Som när Sverige vänder borta mot Tyskland och får 4-4.
Fest av oväntade siffror
I kväll, en vecka efter den bragden, fick vi åter uppleva en rad matcher där inget givet längre tycktes givet.
Halvtidsresultaten var en fest av oväntade siffror.
Till sist gick det ändå på många håll som väntat. Manchester United visade sin styrka och vände 0-2 till 3-2 mot Braga. Barcelona vann i fjärde övertidsminuten, och även om man kunde lida med det Celtic som kämpade så desperat, med bultande stora skotska hjärtan, var det rättvist.
Om det nu finns rättvisa i fotboll.
Fråga Beckmann och Hansen, danska hjältar i kväll, och få breda leenden till svar.
För Juventus blir det redan i kväll, från det stora italienska medieuppbådet på plats, färre leenden och desto fler tuffa frågor om hur laget som totaldominerar i serie A kunde få bara 1-1 mot dessa danska drängar.
Från Donetsk, om vi förflyttar oss österut, minns jag ännu med skräckblandad vördnad, från EM-bevakningen i somras, det bibliska åskväder som drog in över staden.
”Berlusconi ringer inte längre”
Det är inte lätt för något lag att komma dit och vinna mot
Shahktar. Det fick regerande mästarna Chelsea bistert erfara.
Och apropå oväder, vilket regn över Istanbul.
Ändå hade jag helst av allt varit där, om jag fått välja match i kväll.
Varje fotbollsmatch jag upplevt i Turkiet har varit en känslostorm utan motstycke. Att på plats få se lilla rumänska Cluj kasta sig över Galatasaray likt sugna vampyrer och få 1-1 trots utvisningen, det hade inte suttit fel.
Men, tid att se framåt, nu vänder jag blickarna mot Dinamo Zagreb-PSG i morgon – samt ett och annat getöga mot Malaga där Milan ska slåss för sitt liv och Max Allegri för sitt jobb.
”Berlusconi ringer inte längre”, berättar Milan-tränaren.
Ingen är väl direkt förvånad.