Inget är mer opålitligt än teknikens under
PORTO. Du kan glömma dina ensamma stunder.
Du kan lita på teknikens under.
Vilket hån, vilken lögn.
Inget är mer opålitligt än teknikens under.
Fråga en utsänd murvel på gränsen till vansinne.
Stress, press, krävande chefer, magsura läsarmejl, motsträviga presschefer, hotande deadlines, trilskande spelare - allt det här går att hantera. Under mina femton som reporter och utrikeskorrespondent har jag rapporterat om det mesta och de flesta under de mest märkliga förhållanden.
Inget hjälper
Det enda, verkligen enda, som verkligen kan få mig stressad är när tekniken inte fungerar. Som i går kväll, nyss anländ till Porto på det fina hotellet strax intill Dragao-stadion där Sverige på lördag drabbar samman med Portugal. En artikel skulle lämnas och sedan denna fredagssida. Inga problem, snabbt fixat. Trodde jag. Ända tills mejlen slutade att gå ut. De kom in och på nätet gick det fint att surfa men de artiklar jag försökte sända hem bara fastnade i utkorgen.
Jag tog det lugnt först, grep en flaska mineralvatten, startade om datorn, väl medveten om att de små raringarna ibland bara behöver en omstart ungefär som gamla tiders tv-apparater kunde behöva en rejäl dunk. Men nej, inget hjälper.
”Ring Swisscom”
Samtal med fina helpdesk därhemma, men de kan lite göra. Samtal med receptionen på hotellet: ring Swisscom. Samtal med Swisscom som vill att jag ska börja gå in i datorn och ändra i princip varenda inställning som fanns. Inte så sugen på det, nej, tack.
Klockan tickar, dyrbar tid för mig och kollegorna därhemma som ska göra tidningen, går. Irritation, vanmakt. Den värsta känslan som finns; man är utlämnad till andra, kan inget göra. Till sista får jag i väg artikeln via hotmail under rubriken ”artikeljäveln”. Denna sida sändes samma väg.
Genom åren har jag sett en kollega hejdas i sista stund från att slänga ut sin dator genom ett fönster. En annan kastade sin i väggen. En slog sönder en dataskärm med en telefonlur. För visst gör det ont när nerver och skärmar brister. Alla ni där hemma som brottats med en krånglande dator, oavsett vad ni har för jobb, känner igen er.
Utvecklingen är fantastisk
Själv har jag stått i hotellreceptioner och sänt via fax-uppkoppling, suttit på trottoarkanter och sänt med mobilen, sänt från italienska datorer utan å, ä, ö. Texterna har alltid – peppar, peppar – kommit fram. Nu för tiden är det ovanligt att utsända tvingas läsa in artiklar.
Den tekniska utvecklingen är fantastisk. Jag minns hur jag skickade mitt första mejl 1995 och det går knappt att förstå att det fanns en tid före det.
Ändå kan jag kan ibland inte låta bli att undra hur mycket tid och kraft som varje dag läggs, världen över, på krånglande teknik. Hur många arbetstimmar som slösas bort varje dag för att teknikens under sviker. För att inte tala om hur många nervsammanbrott som kan härledas till datorer som inte vill vara med och leka.
Och ja, jag vet att låten ”Teknikens under” egentligen handlar om något helt annat än datorer...