Det är redan klart
Färjestad spelar final – i år igen
SKELLEFTEÅ. Är det här klart nu?
Klart att det är. Färjestad spelar SM-final igen.
Är det här klart nu, frågade jag Jonas Gustavsson, monstret i målet.
– Klart att det inte är.
Vilka vill ni möta i finalen?
– Frölunda.
Så visst är det klart. I praktiken.
Monstermålvakten gick på den lätta.
Till och med den politiskt korrekte Gustavsson försa sig och när Färjestad i morgon möter Skellefteå på hemmaplan och det är fullsatt och 8 000 vädrar blod, så vet alla på isen att själva storleken på Färjestadsspelarna är minst två nummer större än på västerbottningarna.
Klart att Skellefteå inte vinner då.
Färjestad kommer att veta att de kan vinna varenda puck om de anstränger sig. Klart de anstränger sig.
För siffrorna som Skellefteå tar med sig in på isen i morgon är förlamande:
0-14 på tre matcher.
0-12 på de två senaste.
Noll mål på Jonas Gustavsson på tre matcher.
Färjestad har 15 raka segrar. Senast laget förlorade var 31 januari.
Skellefteå – desperata sniglar
Om Skellefteå var en snigel – och det är de väl på sätt och vis just nu, i alla fall ser det ut så på isen – så skulle de ha ett hus som vägde 29 kilo på sin rygg.
Så det är kanske inte så konstigt om de är desperata.
Coachen Hans Särkijärvi försökte lindra pressen på sina spelare genom att mucka med Färjestads coach Per-Erik Johnsson efter förra matchen. I år gav inte Färjestad honom den chansen utan skickade den diplomatiskt fulländade Tommy Samuelsson på presskonferens efter matchen. De myste och gosade som om de var nyförlovade.
Jag frågade till slut – när mysandet började stå alla upp i halsen – hur Skellefteå skulle göra för att överhuvudtaget kunna göra något mål.
– Vi skulle kanske ställa dej framför mål, muttrade Särkijärvi. Jag kan förstå desperationen, men riktigt så desperat bör inte ens en hockeycoach i Skellefteå vara.
Men kanske är det just en smula desperata Skellefteås spelare skulle behöva vara. I går hade de sju riktigt bra lägen att göra mål. Men gång på gång fick man se det här: Skellefteås forwards var skitskraja varje gång de närmade sig Jonas Gustavsson, det numera riksbekanta Monstret.
Måste störa i varje moment
Jag hade i all enkelhet rekommenderat dem att sikta på det enda hålet som verkligen är synligt – nämligen det mellan benskydden. Där siktade de inte. De lydde mig lika lite som jag tänker lyda Hans Särkijärvi. De sköt som vanligt högt och brett och vint. Till sist var Kent McDonell så desperat över alla missar att han försökte rulla (!) pucken över Monstret. Det fungerade inte det heller.
Säga vad man vill om Skellefteå – men några monsterdiggare är de inte här.
Monstret har blivit en mardröm i Skellefteå Kraftlös Arena.
McDonell försökte i det läget ett nytt grepp. Han kastade sig raklång över Gustavsson och det var kanske en smula desperat men det var i alla fall någonting.
Skulle jag rekommendera Skellefteå något inför den sista desperata matchen i morgon kväll – som de i och för sig kommer att förlora lika säkert som att Påven är en dålig kristen – så rekommenderar jag dem att åka in allt oftare mot Monstret.
Liknar baletten i ”Tingeling tingeling”
Störa honom i varje moment.
Ha en spelare innanför hans tröja, innanför hans byxor, innanför hans skydd, innanför hans suspensoar om det behövs.
Desperatare än så behöver de inte vara.
Låt dem inbilla sig att det trots allt finns en chans fortfarande.
Men det kommer naturligtvis inte att hända. Skellefteå kommer att spela den artiga friluftshockey de spelat i tre matcher nu, ett slags friskis och svettis på mellanstadienivå. Snällt, menlöst och lika fysiskt som baletten i ”Tingeling tingeling”.