Sparkad – jag är nog för obekväm för morgonsoffan
Jag har fått sparken.
Igen.
Jag tror det är dags att räkna ihop hur många gånger jag fått sparken och se om det finns ett samband.
Senast jag fick sparken var i Nyhetsmorgon i tv i somras när jag hade forslats till Gotland för att sitta hos Steffo och den förtjusande Jenny Östrogen som mina manliga vänner i senpuberteten tycker är en riktig milf.
Jag startade upp samtalet i den trevliga sportpanelen lite försiktigt med att hävda att TV 4 är sämst i världen på sport i tv.
Orsaken var den miserabla sändningen från EM när bilden försvann och en en hel värld visste att det hade blivit mål i en av turneringens mest dramatiska matcher – alla utom TV 4.
Tja, ni minns säkert hur panelhönsen i Kungsträdgården såg som ut som virriga kalkoner innan bilden återvände efter vad som de måste uppfattat som en big bang in i evigheten.
– Tack för den här tiden, sa Steffo och jag malde på och den paranta Jenny tyckte nog också att jag var rätt tjatig.
En annan gång fick jag sparken av Malou von Sivers för att jag hade den tvivelaktiga smaken att hävda att hennes och Lennart Ekdals valprogram varit för dåliga.
”Tack för den här tiden”
–Tack för den här tiden, sa Malou och sen hade vi en rasande trevlig stund och bytte kakrecept och skott från Malous Flitiga Lisa.
Det här är bara toppen på ett isberg. Jag har fått sparken en tre–fyra gånger till. Det går till så i tv-världen. Det kommer alltid nya chefer, nya organisationer, nya utredningar, nya konsulter och alltid är det nån som vill göra om något. Det är den verklighet vi lever under och det är alltid lika spännande om man ska få reda på att man fått sparken innan branschmedia ringer och frågar.
Första gången jag fick sparken från Nyhetsmorgons panel var nån gång i mitten på 90-talet när en stor omgörning skulle sjösättas. Det hann bara gå några veckor innan de ringde och frågade om jag kunde komma tillbaka.
Det kunde jag. Jag har aldrig varit omöjlig.
TV 4 har nämligen en så rasande trevlig sminkavdelning.
En annan gång fick jag sparken från fredagspanelen. Hela gänget skulle bytas ut. Stig-Björn flyttades till lördagar, Marie till New York – och jag till måndagar. Jag ansågs vara ett typiskt måndagsexemplar.
Anrell – omvärldskommentarorn
Trist, tyckte jag. Jag gillade när Bo Holmström – alla legenders moder – en gång satt och frågade om min synpunkt på Irakkriget.
Lilla jag. Om världsfreden. Till Bo ”Lägg ut” Holmström.
Ja, ni förstår kanske, det kändes stort.
Sen satt vi där på måndagarna. Annika Duncan, Peppe Eng och jag. År efter år. Tills en klåfingrig chef skulle sparka alla och vips hade han sagt det så hade Peppe Eng gått in och var kungen av Let´s Dance och en hel världspress flockades utanför TV 4 och hans hus i Tyresö för att få veta hans åsikter om världsalltet. Alla ville ha Peppe Eng.
Utom Nyhetsmorgon.
Så den klåfingrige chefen fick tänka om och vips var hela den trevliga panelen på plats igen.
Så där har det fortsatt. Elin Ekblom, Elin Bak, Thomas Hanzon, Peppe Eng, Annika Helin-Mlinarich-Helin-Helin-Duncan-Duncan-Greder-Duncan och allt vad de hetat.
Men nu är det slut. Slut på tidiga morgnar, taxitransporter i gryningen, smink, samtal om barn och otrogna tv-profiler och anorektiska programledare, slut på samtalen med den änglalika Greder Duncan om våra frikyrkliga mammor. Slut.
För i veckan ringde ju en av de där cheferna.
– Jo du Lars, sa han och jag fattade direkt.
– Jo, det är så att vi har tänkt att göra om lite i vår morgontablå ...
– Jag vet, sa jag. Jag har redan hört ryktena på stan.
– Jaha ...
Hur många gånger jag fått sparken?
Tja, nio, tror jag. Fem från tv och fyra, vill jag minnas, som krönikör i Aftonbladets olika helgbilagor.
Jag tror nästan att jag leder på det. Nio liv. Typ. Minst.
Det är nåt speciellt med hockeymorsor. Jag har träffat många, fru Norum, fru Lehman, fru Wennerholm. Hårda, egocentriska, änglamjuka revirfascister. Bra morsor.
Men att komma på tanken att en sån skulle styra hela USA:s atombombsarmé ... herregud, det skulle jag akta mig för.
Jag vet hur de fungerar; minsta felaktiga avblåsning på deras söner så osäkrar de sina missiler.
Värsta stunderna i Nyhetsmorgon? Två gånger under 15 år har jag varit illa magsjuk och spytt precis före sändning...
Såg ni Magnus Uggla hos Lasse Bengtsson i går? Vad har människan gjort med ansiktet? Han såg ju ut som Silvia.
... men jag tror inte att någon märkte något.
Chippen och Oksana och den där konstiga katten där borta nånstans – herregud, det känns lite som cirkus.
Anna Ingman måste vara självskriven i vårens Let´s Dance. Snygg, värmländsk och med ett lysande fotarbete.
Oksana känns lite som cirkus hela hon.
Veckans roligaste på Youtube: sök på ”Dwarf Midgets Killer Muay Thai Boxing Nasty Fighting” och sen vill jag veta om ni tror att det är på allvar eller bara show?
Och Chippen ÄR en cirkus. Får jag be om största möjliga lyssssstnad. Om man nu får tro SvD. Nej, jag är inte avundsjuk. Inte ens för 83 miljoner kronor skulle jag bo med en sån där ... katt.