Seger – utan en enda italienare i startelvan
Seger över Napoli för Inter.
Utan en enda italienare i startelvan.
Något att bli upprörd över?
Verkligen inte.
Däremot kan man tycka att det är lite synd.
Sono io er nonno di Veron”. ”Det är jag som är Verons farfar”.
Minns ni banderollen, skriven på Rom-dialekt? Den bars av tre män på en Lazio-match och var en ironisk blinkning mitt i debatten om de argentinska spelare som åberopade italienskt ursprung för att få dubbelt medborgarskap och kringgå reglerna om antalet utlänningar i ett lag. Det var 2001 men känns redan längesen.
I går såg vi spelare från Sverige, Brasilien, Argentina, Colombia, Serbien och Ghana när Inter vann med 2–1 i toppmötet med Napoli. Inte en enda italienare i startelvan.
Det har hänt förut och det har hänt i andra lag. Redan för flera år sen, då jag var i London och jobbade, läste jag en krönika om den rika utländska faunan i Premier League som visserligen gav ligan blomning och lyster men också riskerade att ta död på den inhemska tillväxten. ”Arsenal är det värsta exemplet men alla tränarna här skulle gärna ställa upp med elva marsmäniskor för att vinna”, konstaterade krönikören resignerat.
I Italien är Inter just nu en av storklubbarna där inhemska spelare saknas mest. Marco Materazzi är ett undantag, liksom unge Mario Balotelli. Den sistnämnde är dock i onåd efter att ha ”tränat för dåligt i veckan”.
Utvecklingen är oundviklig
”En ung person som han, som ännu inte är någon, som är ingenting, kan inte tillåta sig att jobba mindre hårt än folk som Figo, Zanetti och Cordoba”,
Mourinhos ord efter matchen. Följaktligen var inte Balotelli med alls i leken mot Napoli och Internazionale gör numera verkligen skäl för sitt namn. Man kan tycka vad man vill om den utvecklingen – men den är oundviklig. Avreglering, globalisering och pengar gör att det ser ut så här.
Det intressanta är mest att det är tydligare i vissa klubbar än andra. Som 36-åring har man fortfarande alldeles för kort perspektiv på saker så jag ringde i går kväll upp 78-årige Candido Cannavò för att höra hans syn på saken. Han, som i 19 år var chefredaktör för Gazzetta dello Sport och som följt den italienska fotbollen sen 1940-talet menar att något gått förlorat.
”En del av fotbollens själ går förlorad”
”Det har ju varit så här ett tag. Jag försöker att aldrig säga att ”det var bättre förr”. Men som det är nu, det kan jag inte tycka är bra. Jag har inget emot utländska spelare. Men som det blivit i Inter är fel, jag skulle vilja se åtminstone sex italienare i varje förstaelva, mer än hälften alltså. En del av fotbollens själ går förlorad annars”.
Finns det då verkligen något egenvärde i att ett lag har spelare från sitt eget land, sin egen stad rentav? Ja, absolut. Dock ännu mer i lag som Kalmar och Kilmarnock än i Inter och Arsenal.
Ingen vill se en återgång till Mussolinis dagar
Mindre länder och mindre ligor har ett större behov av närhet till sin publik. Får denna bara se C-brassar i stället för gossar från hemstaden är risken att åskådarna förlorar sin känsla för laget. De världshärskande klubbarna står däremot för något annat, de är varumärken som säljer på sin styrka och på sina stjärnor, oavsett dessas ursprung.
Ändå tror jag att Cannavò någonstans kan ha rätt. Ingen vill se någon återgång till Mussolinis dagar då Inter tvingades byta namn till Ambrosiana, spelarna skulle vara italienare och alla segrar tillägnas den ”överlägsna italienska rasen”.
Det behövs symboler som Totti
Massimo Moratti och de tränare han anställt har sökt efter de bästa, utan att se till ursprung, och det är förstås rätt.
Samtidigt finns det ett egenvärde för en klubb i att ha inhemska spelare som Totti och Del Piero som mognar, växer och åldras med sitt lag, blir symboler och ledare. Sen kan man förstås även säga att en spelare om Javier Zanetti nog numera är lika italiensk som mozzarella efter 13 år i Inter och Italien…
Kanske är det också som det italienska talesättet säger: ”Tutto il mondo è paese”. Hela världen är en by, ett land, och folk och saker är i grund och botten de samma överallt.