Wegerup: Puls, glöd, passion och nerv – då gick Zlatan ut och gjorde sitt jobb
Två mål.
Assist.
Skytteligaledare.
Zlatan.
Hur stort är det, egentligen?
Låt oss tala om det.
”Hur många mål jag gjort? Du kan väl fråga domaren!”.
Så sade Zlatan i natt, småspydigt, till en av de franska journalister som tyckte att han pratat för mycket med domaren och ställde frågor om det.
Zlatans svar var en spegel av stämningen i Bastia i går kväll, utanför Stade Armand Cesari.
Dagen började med sol och en himmel och ett hav som tävlade mot varandra om att vara lysande blåast.
När eftermiddagen övergick i kväll hade molnen tagit över, det grå besegrat det blå och vindarna väckt vågorna.
Från min plats på pressläktaren såg jag åt ena hållet havet, åt det andra den tajta planen, de täta läktarna – och de till galenskap passionerade fansen.
Korsika är Korsika.
Den sjungande djupa tystnad under den tysta minuten före matchen, då alla mindes offren från läktartragedin den 5 maj 1992, var mättad med alla sorters känslor.
Känslor som ingen av spelarna på planen var oberörd av.
”Det kanske verkade som om det var en lätt match, men det var ingen lätt match”.
Så sade Zlatan efteråt till mig och han hade rätt.
Charmen ligger i känslorna
Paris Saint-Germain ska slå Bastia alla dagar i veckan om man vill vara den typ av klubb man nu gör anspråk på att vara.
”Ibra”, – jo, så kallas han även i Frankrike, bara med en annan betoning – bara SKA göra mål och dominera mot lag som Bastia, om han vill förbli en världsstjärna.
När PSG flög hem till Paris sent i går kväll hade laget gjort sin plikt och inget annat.
Samtidigt vet alla som kan något om fotboll att spelets charm ligger just i känslorna, det faktum att allt kan hända, att spelets regler kan ruckas i varje ögonblick.
Till sist var Bastia ändå för litet och svagt för att hota på allvar, hur mycket passion som än vällde in för läktarna, hur många stenar som än kastats mot PSG:s buss före matchen.
Men känslorna och inramningen gav likväl mötet liv och puls och glöd – och nerv.
Hade inte Zlatan varit där, med en assist och två mål, hade utgången inte varit fullt så given.
Lättnad och belåtenhet
”Ibra” (glöm inte den franska betoningen) leder nu skytteligan på sju gjorda mål.
Det är imponerande, kanske allra mest för att vi på något sätt ser det som självklart.
PSG är ligatrea och sent i går kväll stod jag intill spelarbussen och fick höra såväl Ancelotti som Leonardo, med mobiltelefonerna som fastlimmade mot öronen, uttrycka lika delar lättnad och belåtenhet.
Inte ens bråken och den försenade bussen till flyget kunde utplåna deras lugna miner.
PSG gör just nu precis det man ska göra och det sade även Zlatan till mig ”vi börjar hitta varandra, vi blir mer och mer ett lag”.
Han var på samma gång nöjd och irriterad, över det gula kortet, på domaren, på bortasupportrarna, på den hätska stämningen.
För några år sedan skulle han ha behärskat sig sämre.
Nu höll mognad och erfarenhet Zlatan i handen så att när en reporter undrade vad han tyckte om Bastia-fansen svarade han bara lugnt: ”Fantasiska”.
Sen gick han ombord på bussen efter att ha skrivit sina autografer, satte sig intill Thiago Silva och mitt minne tog ett smått smärtsamt nostalgiskt skutt, tillbaka till Milan-tiden.
Tv visade bara Zlatans mål
Vindarna svepte in från Medelhavet, polisen säkrade vägen mot flygplatsen och PSG lyfte till sist mot den franska natthimlen, både bildligt och bokstavligt.
Jag, jag åkte tillbaka till mitt hotell, åt en flottigt sorgsen Croque Monsieur-macka och skrev och skrev.
På tv:n i hotell-lobbyn vevades PSG:s mål om och om igen.
Men inte alla fyra, bara Zlatans två.
I Frankrike, på samma sätt som i Italien, har ”Ibra” snabbt intagit pole position.
Man kan tycka vad man vill om franska ligan och om Zlatan.
Men ingen kan ta ifrån honom dominansen, briljansen, i ännu en liga, ännu ett land.
Det är lätt att tro att det är just lätt, därhemma i soffhörnet med chipspåsen, ölglaset och tipskupongen.
Den som sett Zlatan på plats en hektisk, hatisk, nervös lördag som den i går – så präglad av de mindres avund mot de större, mot det högtflytande PSG såväl som dess stora stjärna Ibra – vet att det är allt annat än lätt.
Zlatan gjorde bara sitt jobb i går, absolut.
Men han gjorde det bra.
För att citera Carlo Ancelotti:
”Zlatan? Det är han som gör skillnaden”.