Se till spelarnas bästa – skippa grabbkulturen
Robinho.
Bara den senaste i raden våldtäktsanklagade topp-spelare i Premier League.
Så varför agerar inte klubbarna?
En följetong utan slut. Oändligt trist, förutsägbar och i längden så skadlig för fotbollen. När nu Manchester City-stjärnan Robinho som den senaste i raden anklagas för våldtäkt kommer frågan: hur kan detta få hända hela tiden och varför gör inte klubbarna någonting?
Låt mig först slå fast flera saker:
1. Robinho kan mycket väl vara helt oskyldig.
2. Flera av de spelare som anklagats för våldtäkter genom åren har senare friats från alla misstankar.
3. Det finns kvinnor som av olika skäl kommer med falska anklagelser. Tyvärr, eftersom de förstör så mycket för de verkliga offren.
Häpnadsväckande
Men, faktum kvarstår, att dessa händelser med alltifrån urspårade julfester till besök hos prostituerade till anklagelser om våldtäkt, rattfylleri och misshandel, får fortsätta att förekomma är egentligen häpnadsväckande.
Skandaler förekommer överallt och de spelare som varit inblandade har de mest skilda nationaliteter. Men faktum kvarstår, problemen finns först och främst i Premier Leauge.
Vi diskuterade det här i ett av höstens sista avsnitt av Laul Calling med infallsvinkeln klubbarnas julfester och att de tillåts fortsätta trots alla skandaler genom åren. En av anledningarna är förstås den brittiska dryckeskulturen.
I länder som Italien och Spanien har klubbarna inte alls samma problem. Även om spelarna själva i PL-klubbarna inte nödvändigtvis är fulla då de går på nattklubb är ändå majoriteten av övrig publik det. Är du då en av världens främsta fotbollsspelare kan du lätt locka till dig folk som vill allt i från att bråka, blåsa dig eller få dig i säng med en baktanke.
Att brittiska medier dessutom jobbar hårt med ”kiss and tell”-historier är ingen hemlighet, lika lite som att det finns inte så få ”golddiggers”runt spelarna.
Om jag vore klubbledare och tränare i Premier League och tog allt detta i beaktande: dryckeskulturen, mediernas sätt att köpa stories, lycksökerskorna, samt att spelarna ofta är unga, oerfarna och kastas in i en helt ny värld, då skulle jag se till att agera. Jag skulle se till spelarnas bästa, klubbens bästa, fotbollens bästa – och till vilka förebilder spelarna bör vara.
Korta karriärer
Ingen missunnar folk att ha roligt, varken på puben eller i sängen, men karriären är kort och det är egentligen märkligt att man ger spelare på den nivån såpass fria händer med utgång på nattklubbar.
Att alkohol överhuvudtaget får förekomma är ännu märkligare.
Jag skulle dock också, eftersom allt verkligen inte bara handlar om tjejer som spelar falskt, se till att göra allt för att motverka den grabbkultur som ännu råder inom många herrlag. Helst genom att använda goda manliga förebilder, som sir Bobby Robson. Han började gråta när han hörde om våldtäktsanklagelserna mot Kieron Dyer år 2003. För Robson, och de äldre männen som vuxit upp med ett ideal om gentlemannen, var det otänkbart att behandla en kvinna så. Dyer bötfälldes också omgående av klubben.
Fler sådana mogna, kloka män behövs kring de unga spelare som annars riskerar både att själva begå ödesdigra misstag och att gå i andras fällor.