Hoppas Zlatan återfinner leendet
En bild säger mer än tusen ord. För att inte tala om tonfall och minspel.
Så vad sa då Zlatan Ibrahimovic i går kväll?
En sak med läpparna.
En annan med kroppsspråk och blickar.
”Ibra bara måste stanna i Paris. President Nasser kan inte släppa honom. Leonardo har dragit, Ancelotti har dragit. Om Ibra också drar, då är PSG-projektet dött, även om Cavani kommit”.
Så sa en fransk kollega i går kväll, efter presskonferensen med Zlatan.
Han och jag dröjde kvar en stund, fransosen alltså, inte Zlatan. Vi tittade ut genom vidablicks-fönstren i VIP-delen av nya pampiga Tele2 Arena och pratade om den rätt märkliga presskonferens vi just tagit del av.
”Presidenten kommer att ge Ibra mer pengar, ännu mer pengar, för att få honom att stanna”, sa den franske kollegan.
Sen anslöt flera personer och alla sa samma sak:
”Zlatan verkade inte särskilt glad”.
Nej, han gjorde inte det.
Zlatan höll garden uppe
Nu ska man i och för sig inte dra för höga växlar och sätta för stora rubriker på det. Att träffa oss journalister ligger inte på Zlatans topp tio lista över ”saker jag älskar att göra i livet”.
Lägg därtill att han är trött, han har precis börjat hårdträna igen efter semestern. Och han har varit konstant på resande fot de senaste dygnen.
Men. Men. Jag har under alla år av Ibra-bevakning lärt mig att känna igen hans beteende.
Så fort han kom ut och gick mot presspodiet (en timme försenad) anade man att Zlatan hellre skulle varit någon annanstans.
Ibra kan charma omkull ett helt fullsatt pressrum när han är på det humöret. Det var han inte i går.
Han svarade proffsigt, men anlände med garden redan uppe inför frågorna om hans framtid. Frågor Zlatan visste skulle komma.
”Vad tycker du om Cavanis ankomst?,” ”vad säger du om alla rykten?” och ”blir du kvar i PSG?”.
Självklart svarade Ibra att han stannar. Men inte med någon stormande kärleksförklaring utan klassiska:
”Jag är ett proffs och jag respekterar mitt kontrakt”.
Ord som han alltid använt när han funderar på att lämna (minns Inter, Barcelona, Milan)
Och så, tätt därpå:
”Jag ska ha ett möte med presidenten, vi har en del att diskutera”.
Jag frågade Zlatan vad han tycker om Laurent Blancs ankomst och Ibra svarade smart och undanglidande även där. Jag hade också velat fråga hur det känns att Carlo Ancelotti inte är kvar. Men det rådde krig om mikrofonen och tiden var utmätt, jag hann aldrig ställa en tredje fråga.
Hovnarrar som skrattar
Zlatan, han applåderade när en journalist äntligen förbarmade sig och ägnade Kennedy Bakircioglü ett ögonblicks uppmärksamhet.
Av två skäl: Zlatan slapp stå i fokus men framför allt för att han verkligen också ville ge Kennedy tid i rampljuset. På samma sätt som Zlatan efter presskonferensen ställde sig och leende skrev autografer åt små tindrande förväntansfulla barn.
För mycket kan man säga om Zlatan men det jag trots allt på något sätt gillar är att han alltid sparkar uppåt. Ena stunden myspys med Kennedy, nästa, till oss i murvelpacket: ”Ni har inte med att göra vad jag pratar om med presidenten”.
Jag har mycket lättare för den stilen än för folk som hela tiden försöker känna av vilken röv de ska slicka eller vilken hand de bör skaka.
Däremot var det lite patetiskt med vissa hovnarrar som skrattade hysteriskt åt hans uttalanden. Sponsorerna är väl en sak. En annan är när en folkvald politiker som Madeleine Sjöstedt (FP) och Ninna Engberg, högsta chef
i Globe Arenas operativa ledningsgrupp, skrattar gott då journalisterna får sig en liten känga.
Tänka sig, jag hade fått för mig att om man anlitar PR-byrån Prime och gör allt för att locka media till presskonferens för att ge publicitet åt sin nya arena…
Ja, då tycker man att media faktiskt ska ställa sina frågor, göra sitt jobb. Men, å andra sidan, vad vet jag.
Många minnen
Solen sken över Stockholm och Tele2 Arena.
Ett inkast bort uppträdde Rihanna för jublande fans på Globen och jag kände ett ögonblick av nostalgi när jag gick förbi Aftonbladets gamla redaktions-adress.
Och ICA Globen… Så många lunchlådor, så många minnen.
Jag köpte nog de första färdigpaketerade pastasalladerna ungefär samtidigt som Zlatan skrev på för Juventus.
Nio år. Livet i en plastförpackning med gratis valfri dressing.
Juve då. PSG i dag. Och i morgon?
Vi får se.
Jag hoppas bara att var det än blir, stanna eller gå, att Zlatan, vår störste spelare med eller utan reservationer, återfinner sitt leende och glimten i ögat igen.