Fotbollzzzzzgalan
Anrell: Kalkonen har förvandlats till en björn på väg in i idet
Vi hade den gamla fina Fotbollsgalan som alltid var årets kalkon.
Nu hade TV 4 gjort om med Idol-Jihde och kalkonen hade förvandlats till en björn på väg in i idet och det var rena Fotbollzzzzzgalan.
Den enda som satt säkert var Therese Sjögran som höll ett riktigt tacktal.
Nog så påpassligt hade galan förlagts till Malmö som ju vunnit SM-guld för både herrar och damer.
Båda lagen hyllades och det var en fin stund, även om jag hade fördragit lite mindre fjäsk för diverse utländska potentater och ett mera personligt och rejält firande av guldmedaljörerna.
Vem hyllade vem?
Nu fick vi en evighetslång stund med Johan Cruyff och Bob ”Gröna-Sidan-Upp” Houghton där det rent dramaturgiskt var omöjligt att förstå vem det var som hyllade vem. Jag trodde det var Gröna-Sidan-Upp som vann nåt men hyllningarna verkade handla om Cruyff.
Men jag kanske missförstod nåt där.
Programledare i år var Peter Jihde, direktimporterad från ”Idol” med mera med mera med mera, och jag undrade redan i söndags om det numera inte är målfoto på vem som blir utbränd först; Jihde eller tittarna.
Jihde hade tagit med sig de pratande händerna från ”Idol” och stundtals såg man inte själva galan för Jihdes alla viftande händer. Ett tag trodde jag att jag hamnat i Handbollsgalan, men det var tydligen fel.
Tuppkamen räckte inte
Jihde kan dock leda en gala inför publik utan att vara livrädd. Han har övat mer än de flesta. Han avstod också från en del av de ansträngda skämt från galorna på Alsings och Almenäs tid. Resultatet blev en smula värdigare – men oändligt mycket tråkigare.
Dessutom bytte han inte kläder lika spännande som Almenäs och han hade inte heller några bröst som växte i direktsändning. Bara tuppkam. Det räckte inte som kompensation.
Tacktalen var tillbaka efter att TV 4 tagit bort dem på senare år för att slippa en del av kalkonstämpeln. Det var bra.
Talen var inga mästerverk – långt, långt, lååååångt ifrån.
Malmös Therese Sjögran stod för undantaget när hon tackade sin styvfar Nisse med en alldeles förtjusande berättelse. Jag tror hon var den enda som förberett sig. Det märktes.
Jihde frågade alla hur det kändes och det kan jag svara på: det kändes som att se ”Idol” – utan den spänning som det innebär när nån blir utröstad.
De enda som inte satt säkert var av allt att döma det musikaliska inslaget Hoffmaestro som gjorde en Zlatan-låt om ”Nostro Capitano Ibra Cadabra” och det kändes lika krystat som det traditionella inslaget av lat(r)inopop brukar gör i schlager-SM.
Som en oktoberkväll
Roligast att se på var Zlatan och hans paranta hustru Helena som satt som de kungligheter de var. Zlatan tung och säker, Helena som en alldeles förtjusande inkarnation av Anna Anka.
Tyvärr var det det enda som var roligt.
Vi hade förr om åren en kalkon som var vansinnigt underhållande – vi fick en gala som var lika glamourös som en match en oktoberkväll mellan Trelleborg och Gefle på ett blåsigt Vångavallen.
Tittade jag på fel kanal?
Vi fick se en massa uppklädda men gäspande fotbollsspelare som såg nakna och förvirrade ut utan materialare och agenter och kassörer. Ett tag kom jag på mig med att tro att jag satt på fel kanal och tittade på ”Ung & Bortskämd” i grannkanalen, men jag tror inte att det var det jag såg på.
I så fall ber jag om ursäkt för att jag recenserat fel program.