Från hopp till tårar
Anrell: OS dog en smula
PEKING. På morgonen försvann 1,3 miljarder kinesers hopp när nationalidolen Liu Xiang bröt 110 meter häck efter en tjuvstart.
På kvällen försvann nio miljoner svenskars hopp när nationalidolen Susanna Kallur bröt 100 meter häck efter bara några meter.
Det skiljer knappa 1,3 miljarder i sorgearbetare – men känslan är densamma. Det kändes som att OS dog en smula – både här och hemma i Sverige i går.
Det skulle varit ännu en dag i triumf för Susanna Kallur.
Ännu ett lopp i den nyfunna formen och i den nyfungerande kroppen.
Ännu ett lopp på vägen mot en final och kanske en medalj.
Det slutade med ett lopp på tio meter, ett handlöst fall, tre–fyra svidande skrubbsår, en brusten dröm i stället för de bristningar i lår och skenben hon varit van vid.
Det som skulle blivit en triumffärd fram mot ett mål och ett årsbästa, sannolikt ner mot 12,50, slutade med en Golgatavandring med intervjun med den där Peter Jonsson som fick Susanna att skratta på ett sätt jag aldrig sett henne skratta förut.
Krampaktigt.
Nästan panikartat.
Det blev en vandring efter fallet klockan 13.48, svensk tid, tills hon kunde gömma sig med sin tränare Karin Torneklint klockan 14.33. 45 minuter fyllda av de mest märkliga reaktioner på ett idrottsligt nederlag jag sett.
Jag stod precis ovanför den Suckarnas Gång där de olika tv-bolagens bås bredvid målgången finns. Här kan man rusa förbi – som de flesta amerikaner gör, eller stanna och svara artigt.
Jag hade sett henne prata med någon vid startblocken efter att Lolo Jones sprungit på sensationella 12,43. ”Det går fort”, sa Susanna, såg jag. Hon såg lugnare ut än dagen före. Då såg hon spänd, nästan skräckslagen, ut. Nu mera avspänd, tänkte jag.
Dålig start. Näst sämst i heatet. Jag tyckte det såg ut som om det ryckte lite i Sannas ben precis före start. Kanske borde loppet ha kallats tillbaka, tänkte jag. Skott. Susanna efter. Kanske blev hon stressad av det, jag vet inte. Hon ville för mycket, skulle hon säga senare. Så var det nog.
En skakning i folksjälen
Och så smällen i häcken med vänsterfoten. Fallet.
Vi skrek på pressläktaren. Jag tror hela svenska folket skrek. Nio miljoner svenskar skrek ”Neeeeej” precis som 1,3 miljarder kineser skrikit ”Neeeeej” tidigare på dagen. Det blir en mindre skakning i jordskorpan när 1,3 miljarder stampar i marken och skriker nej. Det blir en större skakning i folksjälen när nio miljoner svenskar skriker nej.
Så börjar hon vandringen till Peter Jonsson-land. Precis innan hon ska gå fram hejdar hon sig. Som om hon anar allt vad som väntar och vill dra efter andan en sekund. Sätter sig i trappan. Ensam.
Så reser hon sig. Går fram till SVT. Kramas av expertkommentatorn Peter Häggström, innan Peter Jonsson kastar sig över henne.
Jag hör ingenting. Men jag ser.
Jag ser hur hennes tårfyllda ögon går över i försvarsställning. Plötsligt skrattar hon. Ett konstigt skratt. Konstlat, antagligen, tänker jag. Varför skrattar hon så mycket? Jag tänker att det är hennes sätt att skydda sig. Men skratten ser nästan desperata ut. Osäkra. Ängsliga.
Vad är det de pratar om som får henne att skratta hela tiden, tänker jag. Jag tänker att jag sett människor skratta så där för att de tror att de ska undvika att börja gråta på det sättet.
Jag säger inte att det är ansträngt, men det ser mycket ansträngande ut för Sanna.
Det är innan jag förstått att SVT gjort en intervju som många reagerat på. På nätforum i landet skriver folk att Jonsson slagit rekord i okänslighet. Klampat in utan respekt.
Det förklarar kanske skratten. Jag vet inte. Jag räknar till 23 skratt. Inget av dem ser ut att komma från en glad människa. Varför går hon inte därifrån, tänker jag. Varför är hon så väluppfostrad?
Fyra minuters pina
Till slut sliter hon sig. Fyra minuters pina är över – live i svensk tv.
Då återstår resten.
På rad står C+, Japan, CBC, Kanada, ytterligare ett team från CBC, Kanada. SRG, Schweiz, NRK, Norge.
Reportern klappar henne på kinden, Susanna ser mest besvärad ut. ERT, Grekland, EUSP, Polen, YLE, Finland.
Susanna fortsätter skratta. Det är som om hon inte kan komma ur sinnesstämningen från Jonsson.
Så händer något. En kvinna i grå t-shirt kommer fram. En löperska ser man. Pensionerad löperska som jobbar för tv, tror jag. De pratar i tolv minuter. Kramas länge. Kramas igen.
Det är Perdita Felicien. Kanadas stjärna som tog silver i Osaka i det där knuffiga loppet, ni minns. Felicien tröstar henne och berättar om hur hon föll på exakt samma sätt vid OS i Aten. Viktiga ord i sorgearbetet, det ser man, trots att ord egentligen inte kan trösta just då. Lika lite som skratt, tänker jag.
De kramas länge innan en vakt tvingar Susanna att gå vidare.
Sen kommer nya intervjuer. TVB, Hong Kong, Sveriges Radio, Bengt Skött, tysk radio, Al-Jazira, tv, arabvärldens nyhetskanal, TV 4, Sverige. Sanna skrattar inte längre. Tårar i ögonen. Enorm trötthet, ser man.
Hon drar efter andan innan SVT:s andra team för dagen tar över. Svenska presschefen Björn Folin frågar hur hon mår, om hon orkar och så följer i en enorm klunga hela den svenska pressen. Samma frågor igen. Hur känns det? Hur mår du? Vad hände?
Hon svarar långsamt med ögonen fyllda av tårar. Trött nu. Intensivt trött. Men snart är det över, tror jag hon tänker. Snart har jag gjort min plikt som den väluppfostrade flicka jag alltid varit och som den välutbildade svenska idrottskvinna jag är.
Snart kan jag gå till en plats där inga frågor finns och där inga kameror sticks upp i ansiktet.
14.33 är det över. Hon försvinner bort i en korridor intensivt samtalande med sin coach Karin Torneklint.
TV 4:s fotograf säger att hon fick en bra slutbild där det ryckte till i Sanna.
Vad ska jag tillägga.
Att OS dog? På ett sätt, ja. Men på ett annat sätt inte. Vi har Stefan Holm kvar.
Carolina Klüft. Wissman.
Men lite dog den där drömmen om att den där tjejen som haft ett så jävligt år, men som skulle få chansen att ta den där revanschen från när hon knuffades bort från medaljen hon var så intensivt värd i Osaka.
Lite dog det.