Tack för allt, Pia
Wegerup: Hennes kamp har ändrat bilden av vad kvinnor bör och får göra
Pia Sundhage.
Årets tränare i världen på damsidan.
Så värd hon är att hyllas och prisas.
För allt det hon gör.
Och ännu mer för allt det hon gjort.
Resan har varit lång, från barndomens oansenliga planer till den glittrande Fifa-scenen i Zürich.
Pia Sundhage har förblivit sig befriande lik.
I går kväll sjöng hon åter för folket, lät sången ge röst för allt det hon kände och vi såg henne stå där, i t-shirt och kavaj, med silver i hår och ständigt guld i blick.
Pia Sundhage. Vinnare.
Vald till årets tränare i världen, så välförtjänt och självklart.
Ändå har fotbollen inte alltid fått lov att vara självklar för en av våra största svenska fotbollsprofiler genom tiderna.
Och det är i ljuset av detta, i det större perspektivet, som Pia Sundhage som spelare, tränare och person, ska ses och hyllas.
För allt det hon betytt för så många kvinnor och flickor – och pojkar och män. Jo, för man ska inte glömma att mitt i allt motstånd som fortfarande finns på sina ställen mot att fotbollen ska tillhöra alla, så finns det tusentals män – pappor, bröder, pojkvänner, eldsjälar – som lägger timmar av sitt liv varje vecka på att träna och leda damlag.
När Pia Sundhage och de andra damfotbollspionjärerna, där stridbara Anette Börjesson också är särskilt värd att nämna, kämpade för sin rätt att spela fotboll bidrog de även till att ändra bilden av vad en kvinna bör och får göra.
Eftersom svensk damfotboll var världsledande kan dessa kvinnors insats på ett högre plan inte överskattas.
När kvinnor och tjejer i dag väljer att spela fotboll lika enkelt som att dansa balett så är det tack vare personer som Pia Sundhage.
Tvingades kalla sig ”Pelle”
Inget, absolut inget, var självklart för den första generationen kvinnor som ville få spela på organiserad nivå. De tvingades bråka om allt: planer, tider, pengar, matchtröjor – men framför allt själva rätten att få spela och bli tagna på allvar.
”Jag trodde själv länge verkligen att jag var den enda flickan i hela världen som spelade fotboll”, berättade Pia en gång hemma vid hennes köksbord.
Rösten hennes, jag minns ännu hur den bröts ibland, hur den lilla flickans och unga kvinnans smärta fanns kvar där inne, långt inom henne.
Minnena av hur hon tvingades kalla sig ”Pelle” för att få spela, tankarna på allt hån, glåpord, ifrågasättanden, uteblivna ledarjobb.
För ful, för obekväm, för påstridig, för lesbisk.
Det var invändningarna mot Sundhage – och många av de fotbollsspelande damerna.
De beskrevs i insändare som okvinnliga och själviska – hur skulle det gå med män och barn och hem om kvinnorna började springa i väg och spela boll och förverkliga sina drömmar hur som helst?
”Jag undrade alltid om de inte förstod, de där karlarna, att fotboll är världens underbaraste sport? Att man som tjej älskar den lika mycket som de gör?”.
Så sade Pia Sundhage en gång till mig och de orden har blivit kvar inom mig.
För att de är så sanna och för att de berättar så mycket om varför hon nått hela vägen, först på planen, sedan som ledare.
Med gitarren som språkrör och viljan som vapen har hon tagit alla striderna – för kärleks skull.
Alla kvinnor som spelat fotboll vet att deras kärlek kommer att bli ifrågasatt, att man – i motsats till en skicklig herrspelare – inte kommer att bli bekräftad i sin identitet, tvärtom.
Pia Sundhage fick nya vinterdäck när hon skrev på för Öster och när hon blev proffs i Lazio gav klubben henne en vespa. De stora pengarna och rubrikerna har aldrig funnits i damfotbollen, där har just kärleken till spelet alltid varit det drivande, det som måste motivera alla uppoffringar.
Höga förväntningar – med all rätt
Jag minns hur vi som tonårstjejer på uppvärmningen på Falkenbergs IP lyssnade på Sundhages och damlandslagets: ”Vi är tjejer, vi är bäst”.
Inte för att det var någon stor låt i sig, men för att det var den enda gjord direkt för oss.
Att Pia Sundhage nu äntligen når fram till folks hjärtan säger något om att utvecklingen, trots allt, går framåt.
För det är befriande – och så viktigt – att en kvinna som kör sitt eget race och går in för att prestera snarare än behaga får ett sådant genomslag.
Nu väntar EM på hemmaplan och pressen och förväntningarna på förbundskapten Sundhage kommer att vara lika stora som höga. Med all rätt.
Jag tror inte att Sverige får någon lätt resa. Men, som vi nu vet; Pia Sundhage har aldrig väjt för hinder på vägen.
En som inte heller gjort det är Zlatan Ibrahimovic.
Återigen utanför världselvan. Fel, tycker jag, som i jobbet punktmarkerat honom hela det fjolår som gick, ett år då Zlatan lyfte sig ännu en nivå.
Jag vill bestämt hävda att det som ligger honom i fatet är att han just nu spelar i ett för litet klubblag – och i ett för obetydligt landslag.
Men karriären är inte över än, Zlatan är långtifrån mätt, han lika lite som Pia Sundhage.
Jag hade gärna sett dem triumfera sida vid sida på scenen nästa år och sen sitta ner och snacka fotboll.
De där två personerna, de som båda vet vad det vill säga att slåss för det man tror på och aldrig ge upp.
Svensk fotbolls främsta ambassadörer i världen just nu, var och en på sitt sätt.