Wegerup: Ibra och Milan letar fortfarande – efter arbetsron
MILANO. Vilken vacker vitsvart vinst.
En sådan rödsvart ful förlust.
Mister Allegri, en del av skulden är din.
Du skulle bytt ut Pato tidigare.
Nu blev Zlatan utan hjälp och Milan utan udd.
Juventus hade bara att tacka och ta emot.
Regn i Milano-natten. San Siro ligger öde, på marken dränkta rödsvarta tifo-flaggor. Zlatan har just stormat igenom intervjuzonen med svart blick. Lika bister, men lugnare, såg Filippo Inzaghi ut när han gick förbi.
Juventus spelare dröjde sig kvar desto längre, jag stod en lång stund och hörde en belåten tränare Delneri och en närmast tindrande Legrottaglie analysera segern. En seger som Juventus tränare tyckte kunde ha blivit större, med lite tur.
Och det kunde den. Juventus gjorde en match att vara stolt över, utan Krasic, utan Iaquinta, utan Amauri från start. Lägg därtill att Chiellini fick gå av uppvärmingen och San Siro verkade bäddat med rödsvarta segerlakan.
Milan inledde också i samma stormande, lågande stil som tifot i Curva Sud. Zlatan träffade ribban så det sjöng om det, ledningsmålet tycktes bara vara en tidsfråga bort.
I stället kom så Juventus mål, Quagliarellas ovärderliga mål, och man kunde riktigt höra den chockade tystnaden eka på San Siro innan det vitsvarta folket bröt ut i jubel. I andra halvlek så åter samma sak, när Milan söker reducering och balans är Alessandro Del Piero där och gör mål efter att Sissoko sparkat i luften. Del Piero sparkar inte i luften, han kan inte ens stava till det.
Frustration mot Pato
Nestas ilskna gester efter målet talade mycket om uppgivenheten hos Milan. Curva Sud tycktes allt mer slockna och tystna.
På pressläktaren bland de italienska största medierna, där jag satt, där hördes i stället frustration och klagomålen mot Pato, som först muttrats fram, ropades fram mot slutet.
Det är naturligtvis inte så enkelt att Milan förlorade för att Pato var dålig. Så enkla förklaringar finns ingenstans, inte heller på en fotbollsplan. Juventus imponerade med sitt slit, sin disciplin, sitt hjärta, sitt spel utan boll. Och ska vi skriva upp Milan-missar på svarta tavlan hamnar såväl Zlatan, framåt, som Antonini, bakåt, där och många med dem.
Milan är för ojämnt, det är en match ”ja” och en match ”nej”. Max Allegri och hans lag letar fortfarande efter kontinuiteten och den arbetsro som följer med den. Zlatan måste också bli jämnare.
Saknar Zlatans spelintelligens
Men när han i dag får 6 och 6,5 av 10 i betyg av de största italienska sporttidningarna och Pato blott låga 4 och 5 visar det på något.
Det de flesta tycker sig se, och som också legat bakom Zlatans irritation, är att medan Pato utan tvivel är snabb och springer på djupet och gör mål när Zlatan spelar fram honom saknar han Ibras spelintelligens. Det är ingen slump att det dras roliga historier på pressläktaren om Pato och att han i natt i mixade zonen var en av de spelare som såg gladast ut. Det var som om han inte riktigt förstått att Juventus just slagit Milan på San Siro för första gången på fem år och att han själv kan vänta sig rivande kritik i de italienska tidningarna i dag.
Ett lågt betyg får också tränare Allegri i mina ögon. Han borde agerat snabbare, vågat ta in Filippo Inzaghi tidigare, sett att ”fenomen” eller ej, i går kväll var Pato inte i fas, varken med sig själv eller Zlatan.
Röster inifrån Milan viskar om att man har problem med alla brassar som ska hållas på rätt köl och få plats på plan och att Allegri borde våga testa Zlatan och Inzaghi mer ihop.
När ”Pippo” väl kom in var det för sent, Zlatans mål kom för sent, de röda bengalerna tändes för sent. Milan hann aldrig i kapp.
Juventus fick förstärkt känslan av att man är på väg tillbaka mot fornstora dagar. Allt medan Milan i dag möts av ironiska rubriker om sin presidents ”Bunga, bunga” och vetskapen om att Real Madrid väntar runt hörnet.