Pionjärerna som vägrade sluta kämpa

Hon hade rekordet i Whistlers OS-backe och hoppade lika långt som de bästa männen, men Lindsey Van stod likväl inför ett svårlöst problem.

Hon var kvinna och därmed portad från OS.

– IOK är tailbaner, sade hon gråtandes efter att ha förlorat i domstol inför Vancouver-OS.

Men så i våras, efter 15 års kamp, var OS-statusen till 2014 äntligen i box. Nu ska det svenska skidförbundet satsa på tjejer och backhoppning.

helskärm

– Jag skulle vilja veta hur de tekniska kraven ser ut. Vi har internationella tävlingar och egna mästersskap. Vi möter alla tekniska krav!

Lindsey Van var frustrerad när hon träffade amerikanska Time Magazine.

Den 27-åriga amerikanskan hade vunnit VM-guld i backhoppning i Liberec 2009. Hon hade tagit hem 13 amerikanska mästerskap och hon hade själv längdrekordet i Whistlers normalstora OS-backe – både män och kvinnor inkluderade – inför vinterspelen i Vancouver 2010. Rekordet på 105,5 meter hade visat sig vara svårslaget.

Hon tränade sex dagar i veckan, elva månader om året och hade hoppat backhoppning i 19 år, men hennes 20 000 gjorda hopp kändes plötsligt bortkastade.

Lindsey Van hade nu fått samma dystra besked som flera gånger förr, nämligen att den internationella olympiska kommittén ännu en gång förkastat damernas backhoppning som OS-sport.

De hade försökt få OS-status varje mästerskap sedan Nagano 1998 men hela tiden fått nej. Olympiska kommittén deklarerade förvisso 1991 att alla nya olympiska grenar måste ha utövare avn båda könen, men det gällde inte de idrotter som redan hade OS-status. Som herrarnas backhoppning. Så IOK såg ingen anledning att bjuda in damerna heller till OS i Vancouver.

– Damernas backhoppning möter inte de nödvändiga tekniska krav vi ställer och tar därmed inte plats bredvid övriga OS-grenar, skrev kommittén i ett officiellt uttalande.

Tårarna flödade efter domen

Besvikelsen var enorm bland de aktiva, stridsviljan bara ännu större.

Lindsey Van, hennes landsmaninnor och amerikanska backhoppare överklagade beslutet och fallet togs upp i domstol i kanadensiska British Columbia i november 2009. Efter två dagars rättegång föll domen: IOK:s beslut står fast. Domen var enhällig.

Lindsey Van blev först vansinnig och sedan knäckt.

– Jag trodde de skulle döma annorlunda. Vi hade väldigt bra agrument och allt var upplagt för att de skulle döma till vår fördel. Men de kanadensiska rättssystemet är svagt. De kan inte ens stå upp emot IOK. IOK kan komma in här och göra som de vill. Det är skrämmande. De är som olympiska spelens talibaner, sade hon med tårarna flödande ner för kinderna efter att domstolens beslut var förkunnat.

Van tvingades sedan se Simon Ammann ta över rekordet i OS-backen i Whistler med ett hopp på 108 meter under Vanvouver-spelen och hon smärtades av att hon inte gavs möjlighet att kontra. Men kampen mot IOK:s byråkrati var den riktigt svåra. Den fortsatte både bakom och framför kulisserna och istället för OS-status till Vancouver 2010 var uppdraget nu OS-status till Sotji, Ryssland, 2014. Det debatterades, nätverkades politiskt, klappades ryggar. Det förhandlades och diskuterades och plötsligt, förra våren, kom glädjebeskedet från IOK: damernas backhoppning inkluderas på OS-programmet för första gången någonsin i spelen i Sotji 2014.

Beskedet de slagits för i femton års tid.

På samma nivå som herrarna

– Jag var helt stum när jag hörde det. Folk trodde jag skulle bli extatisk, men jag har jagat det här så länge att det tog tid innan jag förstod, sade Van till ESPNW i höstas.

Hon fortsatte sedan, något mer reserverad.

– Men det var demoraliserande och upprörande att förlora i rätten i Kanada. Backhoppning är en av de olympiska originalsporterna och är lite macho. Jag tror de var rädda att vi skulle utveckla sporten och stjäla rampljus från killarna.

Hypotetiska farhågor som i så fall mycket väl kan infrias.

Den här säsongen körs världscupen för damer för första gången någonsin (herrarna är inne på sin 33:e säsong) och premiärtävlingen i Lillehammer för en dryg månad sedan vanns av amerikanskan Sarah Hendrickson. Eftersom herrarna hoppade i samma backe samma dag kan vi konstatera att hennes första hopp på 100,5 meter var det tredje längsta av alla som gjordes under lördagen. Vi kan även konstatera att hennes totalpoäng på 277 hade placerat henne tvåa bland

männen, endast slagen av superstjärnan Andreas Koflers 279.3 poäng.

Och att damerna bevisligen kan utmana herrarna är ett faktum som det svenska skidförbundet nu ska dra nytta av.

I höstas drogs en satsning igång för att få fler tjejer att hålla på med backhoppning.

– Tjejer i dag är tuffare än tidigare och de kan tävla mot och träna med killar. Det är en häftig sport. Att det blivit en världscup för damer och att det kommit med på OS-programmet gör att fler tjejer vill satsa på backhoppning. De känner att de kan lyckas internationellt, att det går att vinna något, säger svenska skidförbundets backhoppningschef Gunilla Back.

Vill ha mixade lag i VM

De jobbar nu hårt för att få fram tjejer i internationell klass, gärna redan till Sotji 2014, men främst till hemma-VM i Falun 2015.

– Vi vill ha ett mixat lag, två killar och två tjejer, i VM i Falun då det kommer vara en mixad lagtävling. Vi drog igång en satsning i höstas och jobbar för att få fram tjejer på internationell nivå tills dess. Och det är många unga som hoppar. I de yngre åldrarna är det lika mycket tjejer som killar som hoppar. Nu ska vi bara få dem att fortsätta, se till att de inte lägger av, säger Gunilla Back.

De ska åtnjuta viss draghjälp för att lyckas.

Den här helgen körs den andra deltävlingen i världscupen. Sabrina Windmüller hoppade längst i går, före Lindsey Van, när bara ett hopp kunde göras i tyska Hinterzarten. Men i dag fortsätter damernas världscuptävling och betydelsen av den, att det finns en internationell scen med pengar att tjäna och berömmelse att vinna, går inte att underskatta.

Gunilla Back njuter av att vinden vänt.

– De stora internationella tävlingarna betyder mycket för våra långsiktiga mål. Alla vill kunna slå igenom, alla vill ha möjligheten att lyckas, säger hon.