Det lilla som verkligen berör
EM och OS.
Stora matcher och möten.
Stjärnor och finfolk.
2008 bjöd på mycket storslaget.
Men det som berörde mig mest, det var det lilla och lågmälda.
Tid att summera, krönikera och resonera över året som gått. Mellan julpubar, julbord och julfester ska det ju jobbas lite också och där handlar det mesta just nu om att titta i backspegeln. 2008 var ur svensk synvinkel på det stora hela ett rätt blekt idrottsår, som ni alla vet.
Vi sparkades ut ur fotbolls-EM redan i gruppspelet. Vi åkte hem från OS utan en enda guldmedalj. Skidskytte-VM på hemmaplan gick medaljmässigt åt pipan (förlåt). Ändå finns det självklart många stora, starka ögonblick från 2008. Trots uteblivna framgångar var OS i Peking ett minne för livet. Fotbolls-EM var beigare men likväl ett EM. Bland mina guldkorn finns också Charlotte Kallas Tour de Ski-seger, guldhelgen i Gällivare nu i november och så förstås Juventus-Real Madrid på plats, med en magisk Del Piero rakt framför ögonen.
Det lilla och nära
Vardagen har bjudit på ljuvlig sport och starka möten med skinande stjärnor. Det har varit spännande resor, tv-soffor, fester och upplevelser.
Trots det så är de minnen jag tar med mig från mitt sport- och jobbår 2008 inte de från den glamorösa framsidan. Det jag kommer att minnas bäst är tvärtom känslan från det lilla och nära, som jag allt mer känt en längtan efter att få skildra igen.
I de Nedslag jag gjort med fotograf Jimmy Wixtröm har vi rest runt i Sverige, skildrat de sporter som inte fyller sidorna varje dag. Vi började med boxningsgalan i Karlstad. Fredag kväll. Rocky-soundtrack i högtalarna. Finklädda töser. Män med ölglas i grova nävar. Blod och även en liten droppe blodtörst. Rondflickorna. Och, i ringen, i fokus, boxarna.
I Hallstavik såg vi Rospiggarna och Dackarna mötas i säsongens sista dans för hemmalaget. Tutor och vimplar. Ett pensionärspar som tittade från sin bil. Motorljud. Fallande skymning. Orionparken som bjöd på show innan den stängdes för vintervila och mörker.
Bryter ny mark
Så kom sen den höstsöndag då Zinkensdamm bjöd på SM-final i amerikansk fotboll. Ojämnt spel men inte ospännande. Cheerleaders. Stora utegrillar. Septembersol.
I en kall, ekande ishall såg vi senare AIK-Modo i damernas Riksserie i ishockey. Kvinnor som bryter ny mark på isen. En total kontrast mot Globen International Horse show med hästtokiga tjejer, rosetter och paljetter. Ändå skulle jag snart upptäcka kraften och passionen under det rosa hästtäcket.
Mest av allt har jag med Nedslagen älskat att komma ut i de mindre sammanhangen igen. Dels för att slippa divorna och åter få möta människor som är öppna och postiva, få känna en glädje och kärlek i jobbet igen. Men ännu mer för att jag på plats på slitna träläktare invid nötta planer, med en kiosk intill där en eldsjäl jobbar ideellt, påminns om varför jag en gång i tiden blev förälskad i idrotten, kände mig hemma där. Nu har jag varit runt och sett de största och de bästa och det fortsätter att locka.
Men, jag har också funnit ut att det är som man säger: Borta bra. Hemma bäst.
God Jul till er alla!