Vill helst inte tänka på de skandaler som varit
Klarar vi att bevara en idrott som även på toppnivå handlar om något mer än att bara vinna och kamma hem äran, miljonerna och sponsor- avtalen?
En delad vattenflaska.
En utsträckt hand, konkurrenter emellan.
En idrott där inte pengar allena härskar.
Är det en utopi?
Den har kallats Italiens mest kända sportbild och är även en av idrotthistoriens mest berömda, klassiska sådana. Bilden på Gino Bartali och Fausto Coppi, fångade i ett ögonblick då delar vattenflaska under Tour de France, i en plågsam bergsetapp.
Bartali (1914–2000) och Coppi (1919–1960) var den tidens giganter inom cykelsporten och bittra konkurrenter. Men då den ene bad om vatten när törsten blev honom övermäktig tvekade inte den andre utan delade med sig. Bilden hänger numera utanför entrén till Gazzetta dello Sports centralredaktion i Milano, välkomnar medarbetarna och besökarna, påminner dem om vad idrotten egentligen handlar om; tävlan, men också sportsmanna-anda, förmågan att ta sporten för vad den är. En allvarsam lek, men ändå en lek, särskilt nu i den värld som tycks allt allvarligare.
Blev Pantani mördad?
Bilden hängde förut på den legendariske chefredaktören Candido Cannavòs rum och alla nyanställda fotograferades med honom framför den, så även jag. Gazzettan grundade och arrangerar Giro d’Italia och en av Cannavòs stora sorger i det långa liv som tog slut i februari
i år var hur den ädla cykelsporten solkats ner av alla dopningsskandaler. Cannavò pratade ofta om hur hårt framför allt Marco Pantanis fall och tragiska död, ensam på ett nerslitet hotellrum i lågsäsongens övergivna Rimini, tog honom. Vi talade också om de viskningar som aldrig tystnat, om spekulationerna kring att Pantani visste för mycket om höjdarnas inblandning i dopningen och därför egentligen mördades och inte begick självmord.
Jag tycker att man ska vara försiktig med konspirationsteorier och jag vill hellre försöka glädja mig åt Thomas Lövkvists framgångar än att tänka på alla de skandaler som varit.
När jag ser bilden på Coppi och Bartali kan jag ändå inte låta bli att undra om det varit möjligt i dag. Får vi se någon hjälpa en konkurrent? Får vi höra en spelare gå fram och säga till domaren att den straff han just fått till sin favör är feldömd? Klarar vi att bevara en idrott som även på toppnivå handlar om något mer än att bara vinna och kamma hem äran, miljonerna och sponsoravtalen?
Elitidrott går ut på att bli bäst och så ska det vara. Men inte bäst till vilket pris som helst. Inte bäst med vilka medel som helst. Inte erövrare av guld och miljoner betalda med tragiska dödsfall och smutsiga dopningsfall.
Absurda belopp
I slutändan handlar allt förstås om pengarna. Visst är elitidrottarna värda att bli betalda för sina uppoffringar. Men vi ser vad som sker när beloppen blir absurda. Människan är en vek varelse som i alla tider varit beredd att begå svek och rentav mord, även mot familjemedlemmar, i jakten på pengar.
Därför säger det sig självt att en idrottsvärld som blivit en miljardindustri inbjuder till fusk och bedrägerier på högsta nivå. Den girighet som breder ut sig inom sporten är för övrigt något som ses allt mer överallt.
Men när vi alla lystet blickar framåt och sträcker oss efter mer till oss själva är det lätt att glömma att ge den där hjälpande handen till den behövande som kommer bakom.