Linderstam: Kändes verkligen som vår tur – det börjar bli jävligt trist med alla nära
Publicerad 2013-08-12
Nära, men ändå inte.
Det börjar bli jävligt trist med alla nära men ändå inte.
Det kändes ju som att det verkligen var vår tur nu. Jonas Blixt avslutar lördagen med att snedslå en boll rakt ner i en åskådares bakficka i stället för ut i skogen och har sånt flyt att han borde börja prenumerera på skraplotter som hobby. När man sedan sömndrucken efter nattens golfdramatik masar sig upp i den arla söndagsmorgonen för att agera chaufför upp till Arlanda vaknar man snabbt till liv när man plötsligt ser tio majortitlar checka in sitt bagage till New York i en av SAS vip-deskar.
Annika Sörenstam står tillsammans med maken Mike McGee och de två små lintottarna Ava och Will och diskuterar diverse detaljer med incheckningspersonalen och av alla människor och av alla dagar så ser man alltså Sveriges mest framgångsrika golfare just samma morgon som Henrik Stenson och Jonas Blixt ska gå ut i en av de, med svenska ögon, mest dramatiska majorfinalerna någonsin.
Jag menar. Det är klart man tänker att det kan betyda någonting. Borde betyda någonting. Måste betyda någonting.
Var närmast omöjligt i går
På Henrik Stensons och Jonas Blixts första hål av finalrundan betyder det inte ett skit.
Stenson trycker ut sitt utslag åt höger i den lättare ruffen och Jonas Blixt vill inte vara sämre utan peggar upp sin boll och trycker den ännu längre ut i skiten på samma sida och båda inleder sedan med bogeys och var sin dålig start.
Bland de sämre sätten att börja en runda. Och det är ju svårt nog att vinna en major som det redan är.
Motståndet är det bästa, förutsättningarna de mest utmanande och genom 153 års majorhistoria har bara totalt 209 spelare vunnit en titel.
Och möter man dessutom någon som befinner sig i samma zon som Jason Dufner gjorde i går är det närmast omöjligt.
Den kultförklarade 36-åringen med ett paket tuggtobak i underläppen och en puls som sällan passerar 30 gjorde upp med minnena av hans traumatiska final i PGA-mästerskapen 2011.
Det var då han ledde med fem slag och bara fyra hål kvar att spela, för att plötsligt krossas av pressen och tappa allt med tre raka bogeys och ett förlorat särspel mot majordebutanten Keegan Bradley. Han minns det som det var i går. Men i går gjorde Jason Dufner i stället som Phil Mickelson gjorde i senaste The Open.
Han höjde insatsen. Han spelade bättre än alla andra.
När andra räddade par smekte han i birdies. När andra spelade bra var han bäst.
Förtjänade den ut i varje molekyl
På sextonde hålet lyfte jagande Jim Furyk in ett vasst inspel och satte Dufner under hård press, men den ödmjuke jänkaren lugnade ner sig en minut, tog ett andetag och limmade flaggan med ett inspel med både honung och socker på. 30 centimeter från pinnen. Birdien given och ledningen intakt. Och framför allt, titeln säkrad.
Jim Furyk ställde frågor hela vägen in i mål, men Jason Dufner svarade med en perfekt drive här, en känslig wedge där
och en säkert hålad putt i bakkant däremellan.
Han är en färgstark och omtyckt karaktär som nu vann sin första major och som förtjänade den ut i varje molekyl.
Nästa chans i april
Vi får fortsätta vänta på vår första, men förhoppningsvis bara inte så länge till.
Både Henrik Stenson och Jonas Blixt kom tillbaka efter uppförsbacken i början och gick i mål på samma positioner de hade när dagen började.
Trea och fyra. Ännu en missad chans, men också ännu två topplaceringar av vår nuvarande världsstjärna och av vår nästa.
Ju bättre spelare man är, ju fler chanser får man. Och ju fler chanser man får, ju tidigare vinner man.
Så Masters på Augusta i april.
Där kommer nästa majormöjlighet och den kan bli riktigt bra, den också.
