Anrell: Problemet för AIK var att det var LHC som spelade som nykomlingar
Det här var kvällen när AIK var tillbaka i elitserien - med ett magplask.
Däremot visade publiken att den höll världsklass.
Trycket i slutminuten, när laget låg under med 1–5, var bland det mäktigaste jag hört.
Det var lite som att vara på landet.
Hockeyfeber, folk i rörelse i matchtröjor två timmar före match, öl på pubar och restauranger, långa matsittningar, mera öl, ett coverband som spelade Thin Lizzy-låtar innanför portarna, öl, konsumtion för hundratusentals kronor. hockeysnack.
När lagen kom in för värmning spelades ”Welcome to the jungle” med Guns N’ Roses och det var kanske för att visa för motståndarna Linköping att det här skulle bli en tuff kväll i storstadsdjungeln.
Tyvärr blev det inte riktigt så.
Det blev snarare tvärtom; välkommen till den djungel som är elitserien där nånstans kring tio spelare per lag är totalt okända för allmänheten men är skickliga, rutinerade och elaka och kan vända bort ett lag av Eddie Meduza-klass på en femöring.
Precis så blev det här.
Hur många i klacken kände till Karlsson?
LHC saknade tre tjecker i världsklass, och två svenskar i landslagsklass som leasats ut – ändå kunde en spelare som Sebastian Karlsson – hur många i AIK-klacken kände till honom – ensam vara bättre än AIK:s alla nyförvärv.
Det är så man vinner matcher i elitserien.
AIK startade med en ursinnigt hög press i första perioden.
Redan då kunde man ana att det här inte skulle hålla, man kan inte spela så i 60 minuter.
Sen kom några enkla individuella misstag av försvarare, några billiga returer av målvakten Christopher Heino-Lindberg och ett lag som faktiskt vek ner sig i tredje perioden - i match ett av 55.
Herregud, det blir rena djungeln för AIK om de fortsätter spela så här.
AIK-spelare gick bort sig för mycket, de visade inte tillräcklig fysisk vilja, de kom på mellanhand och de tokpressade i fel situationer – innan de sjönk ner i banan dramatiskt i tredje perioden.
Håller det här laget för elitserien, frågade jag coachen Roger Melin efter matchen.
–Vi är ju där, vi får jobba för det, sa han en smula uppgivet.
Innan hade han sagt att han trodde att de skulle få ha det roligare i går och att det verkade vara en stor grej för många spelare med mycket folk och premiär.
Men det ä r inte roligt att spela i elitserien – om man inte räcker till. Det vet Roger Melin som haft bra och dåliga år där, det vet andrecoachen Gunnar Persson som fått sparken några gånger.
Problemet för AIK var att det var LHC som spelade som nykomlingar, smart och passionerat. Coach Hans Särkijärvi var förvånad över att till och med Mikael Håkanson täckte skott.
–Det har han aldrig gjort förr...
Jag tror att ett av AIK:s problem i år blir att göra mål.
Tittar man på prestigenyförvärven så är de duktiga - men inte på göra mål.
Förra året gjorde Oscar Steen fyra mål i Modo.
Patric Blomdahl gjorde sex mål i Frölunda.
Peter Nolander gjorde tre mål i Brynäs.
Johannes Salmonsson gjorde fem mål i Davos.
Daniel Rudslätt gjorde 13 mål – faktiskt – i Kölner Haie.
Såg inte ut som en målskytt
Rudslätt kan alltså göra mål. I går såg han dock inte ut som en målskytt utan snarare som om även han var tyngd av tanken på att AIK var tillbaka och inte fick förlora.
Bäst på Hovet var varken Sebastian Karlsson eller LHC, det var publiken.
Om Djurgården lärde Hockeysverige hur det ska låta under slutspelet i våras så visade AIK:s kortsida i går att det faktiskt går att låta ännu mer.
Mäktigt, är ett understatement.
Världsklass är ett objektivt konstaterande.
I övrigt finns bara en sak att säga: ”Welcome to the jungle”, AIK.