Nu finns det ljus
Svettig, klädd i skiddräkt och med knuten näve mot skyn.
Sällan har väl Sveriges lucia varit skönare.
Johan Olsson, den senaste av ljusspridare över svensk längdåkning.
Alla under Gunde Svans vinnande vingar.
”Jag kände på mig att det skulle gå bra”.
Johan Olssons ord efter att han tagit sin första världscupsseger någonsin. Det var väl dock inför loppet knappast många som kände sig säkra på att Olsson skulle vinna 15 kilometer klassisk stil och att han skulle göra det med dryga 10 sekunders marginal till tvåan, tyske Teichmann.
”En skön dag på jobbet”, konstaterade förbundskapten Joakim Abrahamsson.
Onekligen – precis som hela säsongsinledningen varit skön för svensk längdskidåkning. Först inledningen med Charlotte Kallas och Marcus Hellners dubbla guld samt stafettlagens silver och brons uppe i Gällivare. Redan där och då vågade vi som var där uppe och insöp vinnarkänslan på plats börja våga tro på allvar på VM-medaljer i Liberec i februari. Sen kom Lina Anderssons andraplats i sprinten, i Kuusamo. Och så andraplatserna i La Clusaz, i stafetterna, för både damer och herrar. Och nu Johan Olssons seger. Lägg därtill Anna Haags uppåtpekande kurva och flera andra åkare i fin form som extra grädde på det blågula moset.
Klart hopp om VM-medaljer
Sant är att ett VM är något helt annat än en världscupstävling, att det kommer att handla om vilka som toppat formen rätt, att allt kan förstöras av en simpel bondförkylning eller nerver som sviker eller skidor som slinter i en brant.
Men med allt det i bakhuvudet finns ändå ett klart och rent hopp om svenska medaljer. Framför allt för att det nu inte känns som att detta hopp står till en enda person. Charlotte Kalla har, förutom sin fina åkning i stafetten i La Clusaz, åkt i uppförsbacke efter Gällivare. Hon har fortfarande problem med den klassiska åkningen och hon är ung, bara 21 år. Kalla är en glödande vinnartyp men allt som kan lätta pressen och förväntningarna på henne är ändå bra. Både inför VM och nu närmast Tour de Ski.
Johan Olsson blir en av de som, säkerligen med glädje, axlar en del av förhoppningarna. Han visade redan i Gällivare, på stafetten, att han var på gång. Nu, i Davos, nådde han hela vägen.
Mitt starkaste skidminne från Davos är annars från december 2001, då Per Elofsson fick bragdguldet. Svenska längdlandslaget befann sig där i Davos och jag åkte dit från Italien. Längs slingrande alpvägar tog vi oss till den som då var svensk skidåknings stora namn och hopp. Vi vet alla hur den berättelsen slutade.
Nu känns det som att det finns ljus igen över vår skidåkning, som att det finns en bredare topp än på länge och ett välmående och vinnarsug som lovar mer. Vi ska inte överdriva chanserna i VM men, som jag skrivit förut, att vi åker hem helt lottlösa har jag svårt att se. Dessutom, gott folk, så har vi ett vinter-OS runt hörnet.
Gunde ska inte underskattas
Orsakerna till att vi nu har sådant fint före i spåren är förstås flera; stora talanger och slit och uppoffringar från dessa, bra lagarbete och bättre stämning, är några. En annan orsak stavas Gunde Svan. Man kanske inte ska överdriva Gunde-effekten. Men den ska heller inte underskattas. Det räcker med att titta på listan över svenska världscupssegrare genom tiderna. Gunde Svan har 30. Närmste man är Torgny Mogren med 13.
År 1986 fick jag äran att besöka Gunde Svans föräldrahem, då vi med familjen var på besök hos vänner i Dala-Järna. Jag var 14 år och det var så stort, så storslaget att få se hans priser, hans gamla skidor och höra hans föräldrar, framför allt modern, prata, få en insikt i hur kärlek och slit fostrat en vinnare utöver det vanliga.
Det receptet tror jag att Gunde Svan har tagit med sig som landslagschef och nu börjar vi kunna se resultatet.