Gåshud över hela Globen – men bara när Sudden hyllades före nedsläppet
Det var NHL-premiär för första gången i världshistorien i Sverige och vi hade några av de allra största världsstjärnorna på isen och vi hade Daniel Alfredsson.
Men. Kvällen stals av Mats Sundin – den semipensionerade svenske legenden som fick den mäktigaste stående ovationen jag hört sen Börje Salming hyllades i Toronto 1976.
Det var gåshud över hela Globen – jag lovar.
Om vi börjar från början så lyckades inte proffsiga, lyxiga och supershowiga NHL – som alla elitserielagen ju försöker härma hela tiden – fixa en ordentlig entré åt spelarna.
Där var nedsläckt och alla väntade på hemmalaget Ottawas ankomst medan Djurgårdspojkar skulle agera portal.
Ingen kom. Bortalaget Pittsburgh kom in istället genom en annan entré. Ljuset tändes och det var ungefär lika proffsigt som i Strängnäs ishall i division fyra.
Lite kalkonvarning där.
Genialt val
Sen blev det nationalsånger.
Först USA:s. Då buade en del i publiken. Sen Kanadas. Då jublade alla. Kanada är ju fredliga och trevliga, fast vad jag vet slåss de i ungefär samma krig som USA.
Sen var det dags för Sveriges och då sjöng hela publiken. Ja verkligen s-j-ö-n-g. Det var helt hänförande. Tänk vad lite utlänningar och några starköl under axelskydden kan göra.
Sen kom kvällens höjdpunkt. Mats Sundin.
Dåliga entréer – visst. Men jag böjer mig för NHL:s kunskap i att bygga legender. Att låta Mats Sundin göra nedsläppet på hemmaisen var genialt. Han kom in på isen som en blandning av Den Förlorade Sonen och Gud Fader själv. Han hyllades, han såg värdig ut – och han stoppade en evighetslång religiös seans, som kanske hotat med att göra honom generad, genom att helt enkelt göra det där nedsläppet och sen lämna isen.
Rörd? Ja. Skakad? Ja. Lycklig? Tveklöst.
Men hur var matchen?
Sen var det det där med hockeyn, ja. Det spelades en match. Och om ni vill ha ett enkelt och lättbegripligt betyg skulle jag säga att den var... helt okej. Svag fyraplus, kanske.
Gerber var sämst på isen
Daniel Alfredsson var bra, även om han inte gjorde några poäng.
Superstjärnorna Malkin och Crosby var fantastiska i sina spelvändningar. Malkin gjorde ett mål i en kontring efter ett idiotiskt powerplay av Ottawa. Crosby gjorde en assist. Bäst i Pittsburgh var nog snarare 22-åringen Tyler Kennedy som gjorde första och sista målet och däremellan spelade ett nästintill perfekt centerspel.
Sämst på isen var Martin Gerber som var sämre än han var i Färjestad.
Hur skötte sig publiken?
Ganska bra. Jag hade ett halvjobbigt svenskt Ottawa-fans bakom mig som skrek ”Fitta. Ni är så jävla dåliga” till sitt lag redan efter 40 sekunder. Sen ägnade han resten av tiden åt att håna sitt lags målvakt Martin Gerber. ”Du är så jävla dålig Gerber”.
Resten var ganska NHL-mässiga och när andra och tredje perioden började var Globen bara fylld till en tredjedel. Folk stod kvar i barerna. Precis som i Nordamerika.
Och då var pauserna ändå förlängda till 20 minuter för att få plats med så mycket tv-reklam i rutorna och öl i magarna som möjligt.
Isen mjuk som sorbet
Tacklades det nåt?
Ja, stundtals. Mer än i elitserien men inte så himla mycket mer. Ottawas Chris Neil fick in en del bra smällar och en riktigt brutal på Pittsburghs back Letang. Den blev Neil utvisad för. Letang sket i det och spelade vidare som om inget hänt och fick näst mest istid i hela laget efter Sidney Crosby.
Slogs folk?
Inte på läktarna. Men på isen försökte Neil slåss med motståndarnas hårdaste spelare Eric Godard men domarna stoppar det. NHL gillar inte slagsmål längre, men den svenska publiken blev omåttligt upphetsad innan domarna bestal dem på den fortsatta godbiten.
Godards istid: 2.35. Neils istid: 11.11.
Jag antar att det betydde att Neil vann.
Var spelarna nöjda?
Nej, de tyckte det var dålig is. Så såg det nog ut också. Den såg mjuk ut som en blandning av parfait d´Amour och citronsorbet.
Länge sedan Globen var fullt
Var journalisterna nöjda?
Nej, de tyckte att de bestulits på den varma maten före match som NHL:s regler stipulerar. De fick bara varsin torr macka och kanelbullar. När jag försökte förklara storheten i Kanelbullans dag för dem verkade de inte förstå mig.
Var publiken nöjd?
Jag tror det. De fick se stjärnor som visade att var rätt klantiga så här i början av serien. Två mål i boxplay antyder det. Stockholmspubliken fick uppleva hur kul hockey är när Globen är fullsatt. Det var ett tag sen senast.
Och så fick de hylla Mats Sundin.
Större än så blev inte den här kvällen.